lördag 14 oktober 2017

Massageutbildning påbörjad-check!

Denna helg, eller rättare sagt igår, påbörjade jag mitt nästa stora steg mot en tillvaro helt inom friskvård och hälsa. Jag påbörjade steg 1 av 2, i en utbildning till Massageterapeut. Nu är dag två tillända och jag sitter i soffan med ett stort leende på läpparna. Jag är uppriktigt tacksam för att jag har fått den här möjligheten. Fått möjligheten att fördjupa mig i saker som jag älskar. Först PT och nu detta. Jag är glad ända in i hjärtat!

Idag, vår andra dag, var det dags för oss att massera på riktigt. Igår hade vi endast teori, men idag var det dags för oss att prova grundläggande grepp och tekniker i praktiken. Och det visade sig vara en hel del att hålla i huvudet. Först efflurage, sen pettrisage, sen kaningrepp, sen friktioner, sen lite mera efflurage, sen ändra handduken, massera annan kroppsdel, lite mera efflurage, lite mera olja, ändra handduken igen, ny kroppsdel, kom på att jag missat kaningreppet på kroppsdel nr 1....puh.... Men jäklar vad kul det var. Och så skööööönt! Eftersom vi övade på varandra har min baksida säkert fått flera timmars massage idag. Fattar ni vilken lyx!?!

I väntan på första massagen....
Nu är dagen snart slut och huset är alldeles tomt. Resten av familjen är i Dalarna på orienteringstävling. Känns lite underligt att vara själv, det händer inte så ofta, men just ikväll är det skönt. Jag är trött efter en lång och intensiv dag med massor av intryck och nya människor.

Min ensamma kväll har jag tillbringat i bastun, bara en liten stund och inte så varmt, det var skönt. Men det blir snabbt för mycket, så en liten stund räcker. Det är vardagslyx. Och lite vardagslyx ska man kosta på sig. Ofta. 

Nu sitter jag i soffan och summerar mina intryck. Ett glas vin, lite goda saker att tugga på och en familj som allihopa är nöjda med sina insatser på dagens tävling. Det har varit en bra dag. Och imorgon är det en ny dag. Med mera massage. Då ska vi ta oss an sätet. Och så framsidan. Det kommer bli bra det också!





måndag 9 oktober 2017

Dags att damma av skolböckerna

Vad tiden går fort. På fredag är det dags för mig att börja skolan igen. Det känns så länge sedan jag bestämde mig och anmälde mig, och nu är det äntligen dags att börja. För er som inte vet, ska jag vidareutbilda mig inom friskvård och hälsa, och gå en utbildning till Massageterapeut på Axelsons. Jag tänker att det kan vara ett bra komplement till min PT och träningsverksamhet.

Precis som PT utbildningen kommer denna utbildning genomföras på distans med mycket hemma studier och med ca en långhelg (fre-sön) i månaden på plats i skolan. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag känner mig lite orolig. När jag gick PT utbildningen hade jag ett "vanligt"jobb samtidigt. Nu jobbar jag med hälsa och träning på heltid och har ingen fast inkomst, och inte mycket till fasta arbetstider heller.  Jag har ganska bra möjligheter att planera min tid, samtidigt som vi har en flicka som behöver ganska mycket stöd. Jag har velat hit och dit, om det här är rätt tillfälle att börja skolan, eller inte. Om jag redan har tillräckligt mycket omkring mig, eller om det finns utrymme för detta också. 

Det som fällde avgörandet var nog hur jag kände mig under tiden jag gick PT utbildningen, hur mycket energi och glädje dessa utbildningshelger tillförde mig. Jag såg fram emot dem så mycket, jag fick så mycket energi och jag lärde mig så mycket. Det var riktiga ljuspunkter i tillvaron och jag riktigt sög in varje ord som sades. Dessutom alla människor jag träffade, flera som blivit riktiga vänner, som finns kvar. Allt detta positiva gjorde att jag till slut valde att ta steget nu igen. 

Nu är det såklart nya förhållanden, ny klass, nytt område osv, men ändå. Vi som börjar på fredag, och ska göra dettta tillsammans det närmaste året, har ett gemensamt intresse. Vi har förstås alla har våra olika ingångar i det hela, men vi har ett gemensamt mål. Så även om det inte kommer bli precis som på PT utbildningen kommer det säkert bli lika bra. Lika bra, men annorlunda. Och oavsett exakt hur det blir så ska det bli roligt! 






onsdag 13 september 2017

Nu utmanar vi monstret

Vi lever fortfarande med ett monster. Ett hemskt, lömskt och elakt monster. Det bor kvar hos oss, verkar ha boat in sig och bestämt sig för att stanna. Trots att vi med alla medel bekämpar och visar att det inte ska vara här. Att det inte är välkommet. Monstret har ett riktigt namn också, Ätstörningen. Det är nu i krokarna ett halvår sedan vi insåg att den tagit vår dotters kropp som sitt bo och bestämt sig för att flytta in.

Ett halvår sedan, tiden går trots allt väldigt fort. Och på ett annat sätt känns det som att det var ett i annat liv som hon var frisk. Under detta halvår har vi kämpat med matschema, vanor, tankemönster och rutiner. Vi har fått börja från början och bygga upp henne på nytt. Det har varit slitsamt och väldigt tungt. Samtidigt har vi kommit henne väldigt nära och äntligen ser vi lite resultat. Vi är mycket försiktigt positiva. Vågar inte säga att det har vänt, vill ha beredskap för bakslag. Ifall det kommer något sådant. Det vet vi ju inte om det gör, men jag vågar nästan inte vara glad åt framstegen. De kanske bara är till låns, och plötsligt är vi ett halvår tillbaka i tiden igen?! Jag vet att jag borde vara glad, och det är jag såklart, men jag har ändå oron malande i huvudet. Självklart borde jag släppa taget och bara vara glad åt det som är just nu, men det är så svårt.

Under sommaren har vi utmanat monstret, jobbat på olika sätt för att ta kontroll över det. Rent praktiskt har det inneburit att kunna äta på andra ställen än hemma, äta med andra människor än närmaste familjen, äta med kompisar, göra spontana saker, köpa en glass på stan, hantera en oväntad situation som inte alls behöver ha med mat att göra, äta en ovan maträtt eller vara ensam hemma. Allt det här är saker som alltid funkat och som aldrig tidigare varit problem med. Sjukdomen gör att man ofta blir väldigt bunden till rutiner, minsta avvikelse eller oväntade sak skapar ångest. Varje sån här sak är fruktansvärt jobbig och tar väldigt mycket energi, både från oss, men framför allt från dottern.

Men till slut, sista månaden kanske, har det hänt många pyttesmå saker. Saker som var för sig är jättesmå, men som i den här situationen känns jättestora. Hon kan numera, dock under stort obehag, äta en liten kula glass. Inte med glädje, och inte med njutning, men det går! Hon klarar även att äta lunch i skolan med sina kompisar, vilket är jättestort och jätteviktigt. Hon kan också hjälpligt hantera att den mat hon tänkt sig äta kanske inte finns hemma så det blir nåt annat istället. Eller att vara hemma själv en liten, liten stund. Var för sig små saker kanske, men totalt sett väldigt viktiga.

För att komma dit vi är nu har vi fått utmana henne. Fått henne att göra dessa saker, som är så svåra, så fyllda av ångest. Det finns inga genvägar. För att bli av med monstret måste hon, med vår hjälp, lära sig att kontrollera det. Lära monstret att det är hon som bestämmer. En väldigt stor uppgift för ett barn.
Hon måste helt enkelt öva på situationer som känns svåra. Ta tillbaka bit för bit av sig själv. Dessa utmaningar är svåra, det är mycket oro innan, och under tiden. Och efteråt är hon helt slut, älskade lilla ungen. Det gäller att portionera ut utmaningarna i en lagom takt. Får inte bli för mycket, för då orkar hon inte. Men heller inte för lite, för då går det inte framåt. En ganska svår avvägning, speciellt när vi ser hur mycket hon lider och hur svårt det är. Men vill ju skydda sitt barn mot svåra saker och här måste vi utsätta henne för det som just nu är det värsta hon vet. Ibland, eller ganska ofta egentligen, känner jag mig som världens hemskaste mamma.

Då gäller det att lyfta blicken. Se saker i ett längre perspektiv, lite från ovan. Se var vi var för ett halvår sedan och var vi är nu. Då ser vi ju att hon faktiskt har blivit väldigt mycket starkare, och att hon numera kan hantera situationer som hade varit helt omöjliga för bara någon månad sedan. Och att hon själv känner skillnad och säger att hon absolut inte vill tillbaka utan vill kämpa framåt.

Då, känner man att man gör rätt. Att det är värt att kämpa och att det ger resultat. Små steg. Lite, lite i taget. Vi har en lång väg kvar, men vi är på väg. Och vi ska hela vägen!



PS. Som vanligt har vår dotter läst och godkänt texten. Hade jag inte fått hennes OK hade jag inte lagt ut den.

söndag 10 september 2017

Mamma-Greta mys deluxe

Nu är helgen här! Helgen när jag och stora dottern ska mysa på alldeles egen hand. I detta ögonblick har vi checkat in på Tyresta B&B och jag har precis duschat. Dottern har kraschlandat i sängen, trött av dagens vandring.
En egen helg med vandring, laga mat ute och sen sova över i Tyresta vad det hon helst ville göra på vår alldeles egna helg. Och inte mig emot, vi gillar samma saker så det här var ett riktigt förstahandsval, även för mig!











Vi började dagen med ett par km vandring, med utgångspunkt från Tyresta by. Vi hade siktat in oss på en sjö, där det även skulle finnas ett vindskydd om det mot förmodan skulle bli regn. Nåt regn blev det aldrig, bara några stänk, så vindskyddet behövdes inte. Där vid sjön i allafall, lagade vi vår lunch, och åt. Och återigen, mat smakar aldrig så bra som utomhus, tillagad/värmd på plats. Allt blir liksom bara bättre om man får äta det ute! 


Efter en ganska lång paus gick vi vidare. Dottern är väldigt intresserad av böcker och frågade allt om de böcker jag läst under sommaren. Ville att jag skulle återberätta rubbet! Och jag som har så dåligt minne, kommer inte ens ihåg vem som var mördaren, än mindre varför...jag fick gräva ganska djupt i minnet för att kunna ge henne några bra stories. Mysigt att gå och prata var det i allafall, även om jag inte riktigt kunde återge alla händelser.

Tillbaka i Tyresta by sökte vi upp vårt B&B, som visade sig vara hur mysigt som helst. Och vi är helt ensamma här!! Ett helt hus, jättefint inrett, alldeles för oss själva. Ingen TV, inget som stör, bara vi själva. Precis som vi vill ha det just nu. 



Nu på kvällen ska vi bara mysa. Laga lite mat, kanske äta lite lördagsgodis, läsa, och kanske att vi spelar nåt av spelen som finns här. Vi får se, det spelar inte så stor roll vad vi gör, bara det blir bra. Och det blir det garanterat, här finns alla förutsättningar. 

Detta får bli allt för nu, nu ska jag jaga ner henne till duschen, sen blir det mys deluxe!











tisdag 5 september 2017

Vad är "hälsosam och vältränad"?

Härom dagen fick jag en intressant fråga. Så intressant och tänkvärd så jag kände att jag ville utveckla svaret och skriva ett helt eget inlägg om det. Frågan löd:

Måste fråga en sak som jag funderar på. Jag läste att det är hälsosammare med att vara vältränad och ha ett BMI på 27 än att vara smal och otränad. Sen var det någon som hade kommenterat att det finns ingen med BMI 27 som är vältränad. Då började jag fundera på när man egentligen räknas som vältränad. Jag googlade runt lite och bland träningsfreaks är det när man presterar över en viss nivå. Men räknas det inte om man är fysiskt aktiv utan att prestera en massa? Jag råkar ha just BMI 27. Jag vill ju såklart vara så där hälsosam och vältränad. 

Min första spontanan tanke när jag läste frågan var att vem har rätt att bestämma över vad som är hälsosamt och vältränad för mig? Vi har ju alla olika preferens, utgångspunkt och förutsättningar. Dessutom har vi olika mål. För någon är målet att springa milen på under 40 min. För någon annan är det att ta 90 kg i marklyft. För en tredje är det att orka sig ut på en kortare promenad. För ytterligare en är det att komma tillbaka efter en skada.
Vem är då jag att säga att gränsen för vältränad går vid BMI 27? Eller vid 40 min på milen? Det finns garanterat de som klarar att marklyfta 90 kg som ligger både över och under 27. Eller klarar milen på 40. Det är inga magiska gränser som delar mänskligheten i "tränad" resp "otränad". Vi är alldeles för snabba med att döma, och tala om vad som är rätt och fel. Lite mer tolerans och uppmuntran skulle göra oss gott.

Men tillbaka till det frågan egentligen handlar om. Är det bättre att vara vältränad med ett högre BMI, än att vara smal och otränad? Mitt svar på det är helt klart JA!! Det är helt klart bättre att ha ett högre BMI i en tränad kropp. Jag tänker såhär.
Först ger BMI inget exakt värde på om man är över- eller underviktig. Man ska se det som en indikation. Det är ett trubbigt mått som inte tar hänsyn till kroppsammansättning. En person som är stark och har mycket muskler får ett högt BMI och ligger ofta över gränsvärdet för "normalvikt". Trots det är vi nog få som skulle betrakta den personen som överviktig.
Om man inte tränar, oavsett om man är naturligt smal eller inte, går man miste om många av de hälsofördelar som träningen ger. Att träna handlar ju långt ifrån bara om att hålla vikten.

Bland hälsofördelarna med träning kan räknas upp:
* Ökad kondition
* Ökad muskelmassa
* Bättre sömn
* Endorfiner utsöndras, kroppens lyckohormon
* Stresståligheten ökar
* Skelettet stärks
* Bättre matsmältning
* Stärker hjärtat
* Blodtrycket påverkas positivt
* Stärker imunförsvaret
* Inlärningsförmågan ökar
Osv

Snacka om mirakelmedicin! Genom att inte träna går man miste om allt detta. Och det gäller ju oss alla, oavsett mål med träningen, eller vilket BMI vi har. Det går alltså inte att gömma sig bakom att man är smal, och därför inte "behöver" träna. Även en  naturligt smal person behöver styrka, kondition och allt det positiva som träningen ger, det får man inte av sig självt, bara för att man är smal. Alla har nytta av att röra på sig!

Personligen, men det här är bara vad jag själv tycker, är att hälsosam och vältränad är man när man orkar, klarar och kan göra det man vill. Om jag vill var ute och klättra i klätterställningen med barnen, om jag vill kunna springa en mil, åka skidor eller vandra i fjällen är jag vältränad om jag klarar det. Alltså vältränad och hälsosam utifrån mina mål och mina behov. Jag vill inte låta kroppen begränsa mig, jag vill klara att göra det jag vill, vill kunna orka det jag vill. Då känner jag mig vältränad.
Och det oavsett BMI eller kg på skivstången!

Det vore kul att höra hur ni ser på det här med att vara vältränad och hälsosam. När är man det? Hur tänker ni?



torsdag 31 augusti 2017

Veckans bottennapp

Och inte bara veckans, utan hela tidens bottennapp faktiskt. Kunder som inte avbokar sina PT tider. Gaaah!

Jag förbereder mig, kommer i god tid, plockar fram saker osv. Sen får jag ett sms 10 min innan att kunden inte hinner. Eller helt enkelt dyker de inte upp, det händer också. Om det är kunder som har PT avtal på visst antal gånger bryr jag mig inte så mycket, då stryker jag tiden och timmen brinner inne. Men kunder som ska få introduktion, bonustimmar eller rådgivning (som förhoppningsvis ska leda till försäljning) gör mig både arg och ledsen när de inte avbokas. Dels står jag med en timmes ledig tid, utan inkomst, och på kort varsel kan jag inte boka in nån ny kund. Dels är det kunder som kanske hade velat komma men som jag fått säga nej till. Det tycker jag inte är ok!

Nån gång hörde jag någon säga "att det är inte ok att stjäla någons tid". Vad den personen menade, var ungefär att ta någons grejer är fel, olagligt och kan leda till straff. Det har vi koll på, väldigt få av oss stjäl ju. Men att ta någons tid, som kanske är det viktigaste vi äger, det verkar vara helt ok. Hm.

Det här blev visst ett riktigt gnällinlägg. Och dessutom skrivet i affekt. Men det bjuder jag på, jag hade mycket hellre varit hemma hos mina barn eller suttit och pratat med en kompis över ett glas vin än suttit här och väntat. Så snälla snälla alla, om ni får förhinder, avboka i god tid! Please!

Förutom detta, så har jag världens roligaste jobb😃.


PS. För att undvika missförstånd:
-Om förhindret beror på plötslig olycka, plötslig sjukdom eller liknande  är jag mycket förstående. Det jag menar är alla de andra gångerna, när man bara inte orkade, eller det dök upp nåt annat.... Jag tror ni fattar.

onsdag 23 augusti 2017

Resan till Vuoggatjålme, del 2

För er som legat sömnlösa och bara väntat på den rafflande fortsättningen på fjällresan, ta det lugnt, den kommer här!
Torsdagen kom och det var dags att städa ur vår älskade lilla paradisstuga vid sjökanten. Efter ett nästan tårfyllt farväl tog vi en promenad längs stranden, en kortare tur, men åh så härligt det var. Sandstrand, klippor, stenar, sol och glitter i vattnet. Katja ville nästan bada. Men av nån anledning lät hon bli. Sa att hon inte hade nån handduk. Hm.

Tillbaka i stugbyn mötte vi upp de andra deltagarna. De som också skulle delta i Må Bra dagarna. Tre dagar fyllda av vandring, yoga, kanske lite löpning, god mat, avkoppling och samvaro. 16 personer från övre Norrland, från orter vi knappt hört talas om. Än mindre varit i eller vet nåt om. Faktiskt bra spännande bara det! 

Efter lunch och lite kort info från våra ledare Maja och Katarina bytte vi om för ett Bootcamp liknande pass längs barkbanan. Trots mycket vandrande de senaste dagarna hade jag rejält med spring i benen och längtade efter att få ösa på och höja pulsen. Det var ett önskemål som var väldigt lätt att uppfylla. Banan var bara 2,5 km lång, men ganska kuperad och med många stopp för styrkeövningar. Jag körde på så hårt jag kunde och var rejält trött och med en puls nära maxnivå när jag kom tillbaka.
Då hojtade Anna från Kalix att hon ville springa ett varv till och tyckte att jag verkade vara ett bra sällskap. Jag hängde på och Anna drog iväg som en avlöning. Eller som en älg, jag vet inte. Jag hade att göra med att hänga med, jäklar vad hon sprang!

Efter avslutad fysträning avrundade vi dagen med härlig yoga i eftermiddagssolen. Därefter dusch och bastu och ytterligare en god middag i restaurangen. Älghamburgare med mandelpotatisklyftor. Så himla gott. Igen!



Fredagen den 18 aug var målet Tjidtjaks topp. Eller hur högt man nu ville gå. Det började ganska brant uppför genom skogen. Efter ett par km glesnade träden och vi kom fram till en liten raststuga. Där intog vi fika och mellanmål och passade på att ta av ett lager kläder. Strax efter kom vi ut på kalfjället och det var flera som kände sig manade att uppge ett riktigt Ronja-skrik. Själv blir jag mest överväldigad och säger ingenting, bara tar in och känner hur liten jag är. Vi kom inte ända upp till toppen, men var nöjda ändå. Vi vände strax innan, efter att ha spenderat en hel del tid med att äta både kråkbär och tranbär. På vägen ner hittade vi alldeles mogna hjortron. Sånt finns varken i Stockholmstrakten eller i Småland, så det var kul.



.
Vi var tillbaka redan runt tre, och några av tjejerna tyckte absolut att vi borde ta bilen upp till riktiga kalfjället och kanske över till norska sidan så att Katja och jag skulle få se hur det verkligen kan se ut. Vi hängde på såklart och upptäckte att landskapet ändrade sig igen. Naturen blev "vildare", bergen högre och det var mer snö. Lite Sagan om ringen-natur tyckte Katja. Jag vet inte, för den har jag inte sett, jag förstår mig inte på sådana filmer. Men oerhört vackert och väldigt storslaget var det i allafall. Om jag kände mig liten på fjället tidigare under dagen, kände jag mig som ett sandkorn i universum just här. Så himla gulligt av Ann och Marita att ta med oss och låta oss uppleva detta! 

.
.
Jag kan aldrig få nog av känslan på kalfjället. Har varit i fjällen ganska många gånger nu, och älskar det bara mer och mer. Det är nåt speciellt med naturen, med fjället, med tystnaden och med vidderna. Går inte riktigt att sätta ord på.


Kråkbär
Tranbär

Lördag, vår sista heldag. Tog bilarna ett par km och promenerade mot Bänoklippan. Det var bara ett par km i lättvandrad terräng dit och efter att ha fyllt på med mer energi var vi några som ville fortsätta. Efter en snabb, kanske lite för snabb, koll på kartan avgjorde vi att det nog bara skulle vara 10-12 km hem om vi skulle gå. Inte mycket att tveka på tyckte några av oss, inkl jag själv, så vi drog. Lite för snabbt faktiskt, för vi missade stigen nästan på en gång, och fick trassla oss ner mot vattnet genom snåret. Det blev nån km extra, men som bonus fick vi se alldeles färskt björnbajs. Fem högar på en ganska kort sträcka. Rätt lustig upplevelse att inse att det gått björnar just här, bara en stund innan. 


.


Vår vandring denna dag blev lite längre än vi tänkt, ca 16 km. Vi hade räknat med att vara tillbaka till 17.30 och med tre minuter kvar såg vi skylten "Vouggatjålme 1 km". Vi insåg att vi inte skulle hinna, men vi var tre stycken, inkl jag själv, som tyckte att det var värt ett försök. Med vandringskängor, ryggsäck, och 15 km i benen stack vi iväg det snabbaste vi kunde. Förutsättningarna att lyckas var ju minst sagt obefintliga, men ändå, det gick inte att motstå att försöka. Rätt lustigt att det ändå fanns lite kräm kvar i benen. 

Kvällen avslutades med Kalixlöjrom och mandelpotatischips till förrätt, samt Renskav, mos med Västerbottenost och lingon till huvudrätt. Jätte, jättegott, verkligen!!




Söndagen, sista dagen. Vill inte åka hem. Jag har träffat underbara människor, ätit så mycket god mat, hunnit prata med Katja, skrattat, sovit, tänkt, filosoferat, rört på mig och för första gången på länge tycker jag att kropp och själ har gått i samma takt, varit i fas med varandra. Fast det gör ont i hjärtat att lämna nyfunna vänner, säga adjö till Norrland och lämna tystnaden, ska det bli skönt att komma hem. Härligt att få träffa barnen igen, Janne, vårt hus, mina växter och allt det som är hemma. 

Mina upplevelser kommer jag för alltid bära med mig, och jag ska göra mitt bästa för att behålla ett litet uns av lugnet när vardagen tar fart. Tack Katja som ville följa med mig, som alltid hänger med på det jag hittar på. Tack Maja och Katarina för fantastiskt fina dagar och bra arrangemang. Och tack alla härliga norrlänningar som på olika sätt bidrog till att göra dessa dagar till ett oförglömligt minne. Ni har alla gjort min värld lite större! 


Hemma i Småland har jag nästan aldrig sett den småländska landskapsblomman,
men här växte den överallt.

Kväll i Vuoggatjålme

.

.


måndag 21 augusti 2017

Resan till Vuoggatjålme, del 1

Kulturkrocken är total!
Efter fem dygn i fjällen kom jag och kompisen hem igår kväll. Idag börjar skolan, jobb och livet efter det totala lugnet. Verkligheten är här och de två diametralt olika världarna har mötts i mitt huvud och orsakat en mindre kortslutning. 
Fem dygn i fjällen, de första två dygnen var jag och min kompis ensamma, sen kom resten av gänget. Jag delar därför upp min berättelse i två delar. Dels för att ni ska orka läsa, men också för att det finns ett ganska naturligt kapitel ett och två.

Så, del 1, håll tillgodo!
Tisdagen den 15 aug. Klockan ringer tidigt och jag blir upphämtad vid grinden. Med pendeltåget in till stan för att ta flygbussen till Arlanda och flyget mot Arvidsjaur. Allt går som på räls och vi landar några timmar senare för att mötas av första tecknet på att vi lämnat storstan.


Vi tittar på varandra och hoppas att inte vapen är obligatorisk utrustning. Björnarna och fjällrödingen tänker väl inte gå till angrepp?! Eller hjortronen?

Vi blir upphämtade av flygbuss-bil chauffören och vi är visst de enda som ska vidare mot Arjeplog. Han är inte av den pratsammaste sorten, trots att vi frågar om allt och hojtar högt när vi ser de första renarna. Men han låter sig icke provoceras till samtal och vi ger upp.
I Arjeplog väntar vi en timme tills nästa buss kommer. En länstrafik buss som ska ta oss de sista 10 milen till Camp Polcirkeln. Den chauffören är av lite annan sort, han tycker det är trevligt med någon att prata med och han berättar om allt vi kan tänkas vilja veta, och lite till. Han var dessutom inte bara busschaufför utan skötte även lantbrevbäringen. Vi stannade således vid varenda postlåda längs vägen. Inte för att det var så många, men ändå. Och vi var de enda passagerarna, så hade inte vi varit med, så hade han ändå haft nåt att göra på vägen. 

Väl framme vid slutdestinationen, Vuoggatjålme, som ligger några km från busshållplatsen får vi vår stuga och ger bokstavligt talat upp vårt första glädjetjut. Vi får en alldeles ensam stuga, precis nere vid vattnet och både jag och Katja känner att vi har hamnat i paradiset. Solen skiner, det är varmt, sjön glittrar och fjällen omkring. Om det kommer regna småspik resten av tiden gör det ingenting, för nu har vi varit där. I paradiset. 


Dagen efter verkar småspiken ha kommit. Vi har beslutat oss för att först ta bilvägen bort till stigen, sen stigen in i skogen och sen lämna stigen för att med karta och kompass ta oss upp på toppen Stiephaltjåkkå. Vi är lite osäkra på underlaget, men bedömer att det bör vara vandringsbart, vilket en inföding som vi träffar, nästan håller med om. Det duggregnar när vi ger oss av, men det märker vi knappt. Vi är höga av fjälluft och bara längtar iväg. Vi går länge längs med fjället innan vi viker av och börjar gå uppför. Det är inte så högt och fortfarande skog, men vi ser på kartan att den kommer glesna framöver för att sedan bli kalfjäll uppe på toppen. 


Regnet tilltar och vi börjar bli hungriga. Vi hittar en liten kärn/göl/nåt-vatten-whatever och slår läger för lunch. Trots regnet, är myggen lite elaka och Katja tar upp sitt myggnät. Under tiden funderar jag på hur hon ska få in maten i munnen, om hon liksom tänker äta genom nätet? Själv struntar jag i myggen och de struntar i mig. Vi äter i hällregnet och sällan har en pulversoppa smakat så bra. Humöret är på topp, trots att det börjar sippra in vatten typ överallt. 


Efter lunch glesnar skogen ännu mer och vi når toppen till slut. Vi inser att det är väldigt vackert här uppe, trots att det regnar och sikten inte är den bästa. Men ändå, de grå fjällen i diset i fjärran är oändligt vackra och vi är tacksamma för att vi har fått uppleva detta. 





Ner från fjället tar vi den lätta vägen, stigen som går direkt ner till vägen. Dagens vandring blir knappt 13 km och vi tycker att vi har förtjänat en rökt fjällröding i restaurangen till middag när vi kommer tillbaka. Här, om inte förr, förstår vi att vi är i himlen på riktigt. Så. Himla. Gott. Så himla gudomligt gott!



Dagen efter, på torsdagen kommer de andra. De som också ska vara med på Må Bra dagarna. De som vi aldrig har träffat och som vi ska bo de sista tre dygnen med. I en annan stuga. Det som är själva anledningen till att vi har tagit oss ända hit. Känns spännande, roligt, men faktiskt också lite vemodigt. Vi har på denna korta tid boat in oss i vår lilla strandstuga utan toalett, utan vatten och utan avlopp. Med sjön utanför. Och nu ska vi knöla ihop oss med okända människor i en modern fin, stor stuga. Tänk om de inte är trevliga, kanske riktiga ufon allihopa?!? Huga! 

Det skulle som tur var visa sig vara helt obefogad oro, de var hur trevliga som helst. Såklart! Men mer om det i nästa kapitel, Resan till Vuoggatjålme del 2. Snart på en blogg nära dig!