onsdag 11 april 2018

Vad vill ni egentligen läsa om?

Det finns väldigt många bloggar där ute. Väldigt många av dem är nog roligare att skriva än att läsa. Det här kan vara en av dem. Det här är mitt hobbyprojekt, inget jag avser säga upp mig från jobbet för. Även om det ibland skulle vara bra lockande:-)
Jag ser att jag har en viss läsarskara som följer troget, en del som läser sporadiskt och en hel del som läser nåt enstaka. Vore kul att veta varför ni som läser kontinuerligt har valt att följa just denna blogg? Och ni som läser enstaka inlägg, vad skulle ni vilja läsa om mer? Vilka inlägg gillar ni mest? Minst?

Jag har också noterat att olika inlägg får väldigt olika genomslag. Det här började ju som en ren träningsblogg och har med tiden utvecklat sig och blivit bredare, eller spretigare, om man vill uttrycka det så... Träning, hälsa och inspiration till ett aktivt liv är fortfarande det jag skriver mest om, men allteftersom livet fortgår och min egen träning förändras, förändras också innehållet i bloggen. Eftersom detta är min blogg, mitt forum, tycker jag att det får vara så. Skillnad om man bloggade för nåt stort kommersiellt magasin, då måste det såklart följa vissa riktlinjer, men här får det vara mitt hjärta som är riktlinjen. 

Men lite nyfiken är jag ändå. Jag ser att de inlägg där jag har fått till en riktigt snajdig och fyndig rubrik lockar läsare. Eller om jag lyckas pricka en riktigt bra bild. Då ökar antalet markant, även om jag själv kanske inte tycker att det är så mycket bättre än annars. Vad är det egentligen som gör att man vill läsa vissa inlägg? 

Under senaste året har jag skrivit en del om vår dotters ätstörning, Monstret som vi kallar det. De inlägg jag har skrivit om monstret har fått mångdubbelt fler läsningar än mina bästa "vanliga" inlägg. Jag antar att det är ett ämne som berör, nåt som är lätt att känna med, och engageras av. Barn som far illa och brottas med förskräckliga saker berör oss nog alla, det är svårt att inte känna medkänsla. Lite paradoxalt, kan man tycka. Det som "säljer" bäst i en träningsblogg är det som handlar om nåt helt annat.

Och visst, det är jag som bestämmer, jag vet. Men ändå funderar jag på om det är ok att en träningsblogg innehåller så mycket olika saker? Vore det roligare/tråkigare/bättre/sämre eller kanske bara lite mer seriöst att hålla sig inom ett och samma område? Inte för att det är så sannolikt att jag kommer ändra nåt, min blogg är ju verkligen bara på nivån hobbyprojekt. Men nyfiken är jag ju för det! Hur vill ni som läser ha det? Skulle vara kul att veta hur ni tänker! 

Så, bring it on! Just tell me! Öronen är spetsade!


Upplys mig!

tisdag 3 april 2018

Inspiration sökes!

Sitter här och biter på naglarna, sliter mitt hår och våndas. Kvällens pass närmar sig med alltför stora stormsteg och jag vet inte vad jag ska hitta på. Varje tisdag kör jag en fysträning med det passande namnet U-Camp, eftersom själva gymmet heter UFIT.

Konceptet, om det nu kan kallas så eftersom det endast är jag själv som styr det, är väldigt öppet. Jag kan göra och planera och sätta ihop som jag vill, bara det är omväxlande, roligt, jobbigt, innehåller styrka, puls, rörlighet och gärna lockar till skratt och att man tar i allt vad man orkar. Typ. Hur svårt kan det vara att hitta på nåt sånt?

Inte alls svårt vanligtvis! Men ikväll....gahhhh.... Huvudet är tomt, idéerna redan använda, för tråkiga, för jobbiga, för lätta. Kommer inte på nåt kul alls!
Nu är det 47 min kvar.... Jag sätter ihop en cirkel i panik. Jag får plocka övningar från alla andra hundratals pass jag har kört och hoppas att ingen märker att det bara är gammal skåpmat. Har jag tur blir det till och med bra, har jag jättetur blir det ett väldigt kul pass. Och har jag otur....nej, det vill jag inte tänka på.
Till nästa vecka, snälla hjälp mig. Om jag har samma idétorka, vad ska jag då hitta på för kul? Tips på roliga upplägg enligt ovanstående kriterier mottages tacksamt. Bästa förslag belönas med en fribiljett till passet!


Glada deltagare efter första passet. Får se om de är lika glada efter i kväll!?

söndag 18 mars 2018

Då hinner monstret inte med

Vi lever fortfarande med att monster i familjen. Ett j-a monster som inte ger med sig och inte ger upp. Tvärt om, på vissa sätt blir det tyvärr starkare. På något område har det kanske tappat lite mark, inte mycket, men något. Det är vi såklart glada för, även om vi skulle önska att det bara kunde ge sig och lämna oss ifred helt.

Vår stora flicka har nu levt med detta monster, denna ätstörning, i ett år nu. Igår var det exakt ett år sedan vi akut tog henne till sjukhuset och behandling sattes in. På vissa sätt och i vissa situationer, har vi under detta år lärt oss hantera monstret. I andra situationer är vi fortfarande helt handfallna. Och nya situationer tillkommer hela tiden. Att det skulle ta tid att bli frisk förstod vi från början, men vi hade nog hoppats att vi skulle kommit längre. Tack och lov ska vi få mera och annan hjälp framöver. Den hjälp vi fått hittills har varit bra, men inte tillräcklig. Vi behöver angripa monstret från flera håll och det ska vi få hjälp med nu. Vi vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men vi har första tiden med vår nya kontaktperson i morgon. Då hoppas jag att vi får lite klarhet i hur de tänkt sig det hela. 

För att hon ska orka med allt det jobbiga, är det viktigt att hitta situationer där hon får vara frisk. Så frisk det går, vill säga. När vi är ute, ute och går, ute och springer eller ute och åker skridskor, då ser vi att hon mår som allra bäst. Då lyser ögonen, kinderna är rosiga och hon skrattar och pratar. Då är det som om monstret inte hinner med. Då lämnas hon ifred för en stund. Får lite vila. Får känna hur det är att vara frisk. 
Vi försöker ge henne dessa stunder så ofta det går. Om hon får välja sticker vi ut i skogen. Med pannlampa i mörkret eller i solljus på dagen. Att springa eller gå i skogen verkar vara det som gör henne allra bäst. Och dessa stunder är sköna för oss också. Man får ha henne själv, man kan prata om allt möjligt och man får vara i lugn och ro. Jag är väldigt glad att vi har denna frizon, och att hon själv förstår att hon mår bra av det. 
Det blir en må-bra-grej för mig med. Och det behövs. Att var den som ska vara stark och stötta någon som är sjuk sliter. Att egentligen aldrig kunna koppla av och vara lugn är tröttande. Att se sitt barn, den man älskar mest, må så dåligt, gör ont i hela kroppen. Maktlösheten är så stor, och sorgen över att hon fått detta hemska, är också så stor.

Man behöver fylla på för att orka. Och att springa i skogen är nog det som ger mig också allra mest energi. Därför är jag så glad att vi kan dela detta, att vi kan fylla på tillsammans. På nåt sätt tror jag också att vi kommer närmare varandra genom att dela detta. Att vi gör det ihop. 

Nu väntar en ny vecka. Som börjar med att träffa nya kontaktpersonen. Jag känner mig glad för det, men samtidigt orolig. Tänk om de inte förstår? Om vi blir satta i en ny kö? Om det tar jättelång tid till?
Jag måste slå bort dom tankarna och tänka positivt. Det ska bli bra. Måste bli bra. Monstret måste bort, vi orkar inte så mycket mer! 


Appropå ingenting. Dagens mellanmål, jordgubbskräm med pumpakärnor. Tillverkat av stora dottern. Väldigt gott!







lördag 10 mars 2018

Taktil massage

Vilken härlig dag!
Idag har jag lagt ytterligare en viktig pusselbit till min verksamhet. Idag har vi lärt oss taktil massage på min utbildning. 

När dagen började visste jag inte så mycket om det. Inte mer än att det är en lättare massage, som mer går på ytan. Nu, ett antal timmar senare, kan jag säga att det öppnade sig en ny värld. Det stämmer att det är en mer "ytlig" massage. Man går inte ner i musklerna, utan bearbetar huden. Och i huden sitter alla känselreceptorer, olika tätt på olika ställen på kroppen. Väldigt tätt på händer och fötter, och glesare på tex ryggen. Genom att beröra känselreceptorerna påverkas hela kroppen och oxytocin frigörs. Oxytocinet är kroppens eget "må bra" hormon, och det dröjde inte många minuter innan välmåendet spred sig. Lugn, avkoppling och total avspänning tror jag de flesta av oss upplevde. Flera somnade till och med. Så fantastiskt skönt, det här är nåt som alla borde få känna. I en stressad och pressad tillvaro behöver vi olika sätt att komma till ro och slappna av. 

En komplett behandling tar lite drygt en timme. På den timmen går man över kroppen med olika typer glidande, cirklande rörelser. Man lägger mer tid där känselreceptorerna sitter tätt, och lite mindre tid där de sitter glesare. 

Taktil massage passar alla. Har man värk, ont i kroppen, känner sig lite ömtålig eller är akut stresspåverkad kan det vara ett väl så bra alternativ som klassisk massage som är djupare och "hårdare".

För er som bor i närheten (Polkavägen 4, i Trångsund) och vill ha massage, taktil eller vanlig, för er kommer jag lägga ut lediga tider på mitt företags Facebook sida, NaturkraftHIT. Följ gärna den för aktuella tider och även en hel del annan info och inspiration.

Nu ska jag, nöjd och belåten, ta lördagkväll. Ha en fortsatt bra kväll allihopa!


onsdag 21 februari 2018

Tx3=Trött, Tung och Tankspridd

Det var ju en synnerligen positiv inledning på detta inlägg. Not. Men det är ändå lite så det känns.

Trött, så in i döden trött så jag känner att hela organismen bara vill vara ifred i mjuka filtar med en kopp te. Vill inte ta i, utan vill och behöver, bara lugn träning och återhämtning. 

Tung, ja inte fysiskt kanske, men i huvudet. Väldigt mycket i huvudet.

Tankspridd, definitivt. Har svårt att samla tankarna och koncentrera mig. Känner att det liksom flyter iväg. Sitter med nåt som ska bli klart och får bara inte till det. 

Gaaah!!!!
Jag fattar ju själv vad detta handlar om. Lång tids press med mycket oro för vår flicka som fortfarande kämpar mot ätstörningsmonstret. Det vill bara inte ge med sig och just nu hänger allt i luften. Ska vi få hjälp av instans A eller B, göra utredning C eller D, få en kontaktperson si eller så osv. Och mitt i detta ska jag hantera mitt nya jobb, som för all del känns kul och bra, men som såklart kräver vissa insatser. Oro för att jag inte ska lyckas, oro för att jag inte ska göra det tillräckligt bra.
Och oro för att unga dottern mitt i allt detta inte får det hon behöver. Hon tar allt med jämnmod och verkar inte fara illa, men oron finns där ändå. Och allt annat som också ska hanteras och räckas till för...

Jag vill bara ta på mig springskorna och ut i skogen. Ligga i mossan och andas jord och kottar. Springa lugnt och stilla, tassa fram mellan granarna, utan klocka och utan press. Tömma huvudet och fylla på med ny kraft. Och så går det inte!! För att fotelendet har bestämt sig för att protestera. Löpningen som betyder så mycket för mig, min mest pålitliga kraftkälla som alltid får mig att må bra och samla tankarna. Och nu när jag som mest behöver den, så sätter min egen kropp stopp för det. Ledsen!

Men hitta på nåt annat då! Cykla, simma. Nåt som inte belastar foten så mycket. Sånt som man så lättvindigt säger till andra. Och absolut, det klart att jag kommer hitta nåt sånt till slut. Men det är svårt. Inget kan ersätta löpningen, allt annat är bara halvbra. OK, men inte bra. 

Tack och lov har jag yogan. Det är skönt. Och avkopplande. Och välgörande. Om jag yogar regelbundet mår jag mycket bättre. Tyvärr har jag svårt att ta mig för det också just nu. Väldigt dumt av mig, för den borde verkligen få högsta prio. Men icke... Jag får väl tänka att jag ska använda min löpningstid till yoga istället. Och till slut ska väl foten bli bra igen!?

Om man läser detta kan man ju lätt tro att jag tycker allt är nattsvart. Det tycker jag absolut inte! Jag tycker bara att just nu, just idag, är allt ganska pestigt. Allt är inte toppen jämt, och jag vill faktiskt inte låtsas det heller. Just idag är det helt enkelt bara skit. 
Men, i morgon är en ny dag. Då kan allt kännas bättre. Eller så gör det inte det, och då får det också vara ok. Vi är människor, inte maskiner. 
Och just nu, i detta skrivandes ögonblick, kom min kollega in med en kopp kaffe åt mig. Bara sådär. Bara för att vara snäll. Precis när jag som bäst behövde det. 
Kärlek❤️. Värme❤️.




tisdag 13 februari 2018

Spik i foten

Eller kanske inte spik om jag tänker efter. Mer nål var det nog  som min kollega, Naprapaten, satte i min häl i morse. Men det kändes inte som en liten harmlös nål utan minst som en tretums spik. Och egentligen var den inte bara en nål utan flera. Som han efter hand dessutom skruvade på så att det kändes ända upp i hårfästet. Käre värld så ont det gjorde!

Men ont ska med ont fördrivas och nu ska det bli ordning på fotelendet. Det onda som började med en plantar fascit och som sedermera har intagit hela den bakre delen av hälen. Kanske hör problemet i foten ihop med problemen jag haft i ryggen. Eller så är det två separata saker. Fast det trodde inte Naprapaten. Själv har jag ingen aning, vill bara bli bra så jag kan springa igen. 

Under eftermiddagen gjorde hälen ondare än vanligt, vilket kanske inte var så konstigt efter nålbehandlingen?! Men ont eller inte, ikväll ville/krävde/vädjade hela min kropp om att få springa lite. Har knappt sprungit sedan i höstas och NU känner jag att jag bara måste börja igen, nu är det verkligen dags!! Längtade så efter att få komma ut i friska luften och lite försiktigt få känna på något som möjligen kunde liknas vid ett löpsteg. Nån längre sträcka insåg jag att det inte skulle bli, men en liten kortis under tiden ena dottern dansade fick det bli. 
Värsta tänkbara omständigheter egentligen. Regn, hagel, snömodd och på det en ond häl. Men ikväll spelade det ingen roll. Ingen alls faktiskt. Jag lufsade hela den ofattbara distansen 5,27 km i en fart som knappt kan räknas som styrfart, än mindre löpning. Men ändå, det var ett löpsteg, vilket innebar att jag sprang! 

Jag sprang, fattar ni, 5,27 km. Distansrekord 2018, det här är en historisk dag!! Jag har lagt grunden till stordåd, jag känner det, ända ner i hälen. Och i morgon är det semmeldagen, jag tror minsann att jag ska fira detta med en semla modell XL. Vad tror vi om det?




fredag 9 februari 2018

Skidor, skidor, skidor. Och lite annat!

Då har vi avverkat ungefär första halvan av vår skidweekend och jag tänkte att det kunde vara läge för en halvleksrapport. Hela detta projektet kändes ju minst sagt tvivelaktigt innan vi åkte. En unge med bruten och gipsad arm och en med en avtagande influensa/förkylning/ont i halsen sjuka. Inte bästa utgångsläget. 

Första dagen, igår, som var både resdag och halv skiddag förflöt över förväntan. Efter lunch och ombyte blev det ett par km på längdskidorna. Vädret var toppen och jag hade gärna åkt minst ett par mil, men med ovan nämnda förutsättningar var jag mer än nöjd med att vi fick till nåt. Inte helt lätt att staka med gipsad arm. 

Idag var det utför som gällde, så även i morgon. Och är det nåt som våra barn gillar så är det att åka skidor utför. Helt klart krävs det mer än en gipsad arm för att inte kunna åka. Efter ett par mycket försiktiga åk glömdes gipset bort, ontet i halsen också. Vi hade därmed en skön dag i backen, fick till och med lite sol som värmde. Inte illa alls. Men orken var inte 100%ig, för nån av oss, så när resten av familjen skulle ta de sista åken valde jag att avbryta. 



Fick för mig att jag skulle åka ner till Järvsö och kolla på Lill Babs butik, café och utställning. Kändes som en passande aktivitet att avrunda dagen med. Inte för att jag är nåt stort Lill Babs fans, men tyckte ändå att det skulle vara kul att se det. Och det var faktiskt riktigt roligt, så mycket hon har gjort! 
Nästa gång jag kommer förbi måste jag ta en fika i caféet också, supermysigt, och så mycket goda saker. 




Nu har vi landat i varsitt soffhörn. Laddar inför unga dotterns 10-årsdag i morgon. Själv är hon så förväntansfull, näst intill bristningsgränsen. 

Hon skulle bara veta vad som står i kylskåpet...chokladbollstårtan som hon har önskat till frukost! 



onsdag 7 februari 2018

Packa, packa...

En liten paus i packandet får det bli nu. Skidor, varma kläder och födelsedagspresenter till blivande 10-åringen. Inget får glömmas! 

I morgon åker vi lite norrut för en långhelg med skidåkning. Unga dottern fyller 10 och ska få fira sin födelsedag med skidåkning. Det har varit hennes önskan så länge och i år gick det att få till. Högsta lycka alltså! 

Målet för resan är Järvsö. På vägen upp stannar vi strax före Järvsö, i Harsa, för att åka lite längdskidor. Sen två dagar i Järvsöbackarna och så hem på söndag via Harsa för lite mera längd. Så är planen. Men. Som ni vet, ni som hängt med ett tag, så blir våra semesterresor sällan som det var tänkt. Det är mer regel än undantag att någon är sjuk, gipsad, skadad eller något annat. Så även denna gång, varför ändra liksom?! 

Unga dotterns arm är gipsad. Tack och lov bara en liten skada så det finns goda förhoppningar om att hon ska kunna åka skidor ändå. Och så stora dottern, som fick hög feber i början på veckan och nu ligger till sängs. Feberfri förvissso, men knappast inte så pigg. Ja ja, vi är ju vana,  så vi kommer få en bra resa ändå. Vi får dela upp oss lite, så brukar det bli ganska bra. Men är det ändå inte lite typiskt? 

Vi laddar med böcker, stickning, lite goda saker och så några spel. Blir det så att vi får stanna i stugan får vi göra det mysigt där. 

Men åhhh vad jag önskar att allt bara skulle funka nångång och att det inte skulle hända nåt. Är det verkligen för mycket begärt?!


lördag 3 februari 2018

Ny dag i antågande...

Tidig morgon. Tomt på gatan. Inte ens någon med hund. Kallt men väldigt skönt. Biter lite i kinderna. Promenera. Tomt på perrongen. Nästan tomt på tåget.

För vem är ute kl 6.30 en lördagmorgon? Helt klart inte så många. Men jag är ute, och jag känner att promenaden till tåget var vad som behövdes. Jag är trött. Trött, men förväntansfull inför dagen. Precis som alltid inför massageutbildningsdagarna. 

Igår palperade vi skelett för glatta livet och idag ska vi lära oss mer om triggerpunkter. Just triggerpunkter är vi väldigt nyfikna på allihopa. Känns som att utbildningen tar sitt nästa steg i och med det. Grepp av olika slag har vi övat i massor, men nu känner jag mig väldigt redo att lära mig gå mer på djupet. Lära mig mer om att behandla specifikt och inte bara allmänt. Kommer bli väldigt spännande. 

Det är alltså därför jag är så förväntansfull inför dagen. Trots att det är alldeles för tidigt för en lördag!



söndag 21 januari 2018

Ansiktsmassage säger jag bara....

Har precis kommit hem efter ytterligare ett utbildningstillfällen på massageutbildningen. Mycket repetition denna gång, mycket öva på grepp som inte riktigt satt och så lite töjningar på det.

Helgens höjdpunkt var dock inte longering av Gastrocnemius eller hans moster, utan ansiktsmassagen. Alltså, jag säger bara Ansiktsmassage! Oh milda makaroner, så skönt det var!! Helt överraskande, galet skönt, och dessutom helt oväntat att det skulle vara så skönt. Bara lätta strykningar över ansiktet. Några lätta tryck på några ställen, men i princip bara väldigt lätt beröring. Det dröjde inte länge förrän jag hörde tunga andhämtningar och tom några snarkningar runt omkring mig. Så himla avslappnande! Att det skulle vara skönt och behagligt trodde jag nog, men inte att det skulle vara så härligt. Vilken grej alltså. Det var inte väntat! 

Har nu testat att massera ansiktet på unga dottern och det funkade där också. Trodde nästan att hon somnat när jag hör nåt svagt "mamma.....kan vi....inte...åka och bowla....nån dag....." 

Tja, why not?

.