Framtidsdrömmar.....

Detta år kommer mycket sannolikt att bli ett mellanår vad gäller löpningen, det räknar jag med. Jag började starkt med Skövde 6-timmars och jag kommer definitivt springa Lidingö 30K, men mer? Tveksamt.
Inte för att intresse saknas, eller att jag är skadad eller så, utan helt enkelt för att nu har skolan startat och det får bli mitt prio 1 detta år. Alltså utöver familjen.

Min PT-utbildning drog igång i fredags och det känns Så Himla Jättekul! Och som att det kommer bli Så Himla Mycket Hemmaplugg! Men man har ju pluggat förr tänker jag, så jag får plocka fram de gamla goda plugghandgrepen från svunna tider och hoppas att de sitter lagrade i ryggmärgen. Förhoppningsvis går de att applicera på mitt liv idag, med jobb, familj, hus, trädgård och annat som jag inte hade när jag pluggade sist. Kul är det i alla fall!

Och som sagt, löpningen kommer få stå åt sidan lite. Jag kommer upprätthålla träningen, men att satsa på lopp kommer jag inte att göra. Men det hindrar ju inte att man kan tänka lite framåt och fundera över de lopp jag kunde ha sprungit och som jag kan springa i framtiden....

Det jag allra helst vill springa någon gång är en fjällmara i svenska fjällen. Finns några att välja på och det vore verkligen en upplevelse att få springa någon av dem. Jag har sprungit lite i fjällen de sista somrarna och för varje gång har jag tyckt allt mer om denna typ av löpning. Vilka naturupplevelser och vilken rolig löpning! Måste ha mer av det.

På lite närmre håll finns Jättelångt, 68 km i härliga Roslagen och målgång i Norrtälje. Det här loppet har jag kollat på en längre tid men inte riktigt vågat. Jättelångt är verkligen jättelångt. Men antagligen inte så jättelångt att det är omöjligt!? Och jag har ju faktiskt sprungit några lopp på 50 km+, så det borde vara inom räckhåll. Det här tror jag ska bli en av nästa års satsningar. Eller inte tror, det ska bli det!

High Coast Ultra är också något jag är nyfiken på. Jag har bara varit vid Höga Kusten en gång i mitt liv och då var det så bedrövligt dåligt väder med regn och dimma så man såg nästan ingenting. Men ändå, någonstans i dimman kunde jag urskilja hur oerhört fint det var och hur vackert det hade kunnat vara om inte om hade varit. När jag har klarat Jättelångt ska jag ta mig en allvarlig funderare på om jag ska våga mig på detta. Får självklart bli den korta varianten på 75 km i såfall, 129 km som den långa är, kan jag inte ens förstå att man kan springa.

Och alldeles självklart, SUM förstås! Detta elendes lopp som jag tränat för hela förra året och sedan fick bryta för att jag inte orkade. En j-a influensa några veckor tidigare tog alla mina krafter och när det var dags för loppet var jag helt enkelt inte stark nog. Kanske att jag kan ta revansch i höst, jag får se hur jag gör med det.

Sen finns det en del mindre lopp som jag skulle vilja springa också. Tex Runrundan i Vallentuna som jag sprang härom året, det vill jag gärna springa igen. Jättetrevligt arrangemang och väldigt trivsamt att få springa ett mindre lopp. Hälsoloppet i Huddinge är också ett mindre lopp som är kul. Ölands Marathon vore också roligt, även om det inte är ett mindre lopp. Finns hur mycket som helst jag vill springa!

Som ni ser handlar mina loppdrömmar framför allt om Sverige, och det är löpning i naturen som jag tänker mest på. Skulle någon ge mig en start plats till New York eller Berlin marathon skulle jag bli oerhört glad, men det är inte främst den typen av lopp jag drömmer om. Jag gillar att springa i naturen och jag gillar den sammanhållning som blir mellan löparna därute när man springer långt och stöttar och hjälper varandra. Det är mera sällsynt på stadsloppen.

Sen finns det platser på jorden som jag gärna skulle vilja springa på, Nya Zeeland, Holland och Norge förstås....
Men det får bli ett helt annat inlägg, nu anropar jorden. Dags att ta fram skelett- och muskelböckerna.
Tjingeling!

Någon gång springer jag här igen!

En upptäckt skatt...

Man kan verkligen ha synpunkter på om det är ett bra läge att ha sin arbetsplats i ett stort, grått, bullrigt, smutsigt och lagom avlägset industriområde i en mycket intetsägande söderförort, eller om det inte är ett bra läge. Utan att överdriva ett enda uns kan jag säga att det var bra mycket flashigare att ha sitt kontot mitt i centrala Stockholm som jag också har haft under vissa perioder. Dyrare var det också, gott om möjligheter till spontanshopping och fika på stan. Sånt finns inte i Industriområdet.

Men man får ta det onda med det goda. Tack och lov jobbar jag inte mitt i området utan längst ut i ena änden. Den änden som vetter mot skogen. Och i skogen finns det ett elljusspår. Nu börjar ni förstå vart jag vill komma kan jag tro?!?

För mig som älskar skogen och gillar att springa på lunchen var det som att hitta en skatt när jag väl fick korn på detta. Det var på vintern, när det var mörkt, kommer jag ihåg. Jag tittade ut genom fönstret och såg lamporna skymta där borta i skogsbrynet på andra sidan sandgropen. Då anade jag att det fanns nåt där som borde kollas upp. Och kollat har jag gjort! Många gånger sen dess! När man väl kommer ur Industriområdet och lämnar lastbilarna bakom sig finns nämligen en annan värld. En alldeles underbar värld med motionsspår, bäckar, lagom branta backar och fina stigar.

Ett par hundra meter in på spåret kommer första höjdpunkten, bokstavligt talat. En ganska kort, men brant backe. Den fungerar alldeles utmärkt för korta backintervaller. Längre backar för långa intervaller finns också, men denna ligger så perfekt nära till.

Springer man baklänges, eller förresten baklänges behöver man förstås inte springa, men man springer rundan åt fel håll. Då kommer man bakvägen till idrottsplatsen. Här finns fotbollsplan med löparbanor runt omkring, perfekt för exakt uppmätta intervaller. Såna som jag egentligen inte alls gillar, men som jag vet är så viktiga för att få lite fart i benen. Här finns en längdhoppsgrop också har jag sett, men den har jag aldrig provat. Jag kanske gör det nån dag, vi får väl se.

För mig som inte älskar hundar, erbjuder den här typen av friluftsområden alltid ett visst mått av beredskap. Beredskap på att ta ett skutt åt sidan, klättra upp i ett träd, springa för livet eller kanske till och med bita tillbaka om det skulle behövas. Jag är därför så glad att någon har tänkt på mig. Det känns varmt i hjärtat!

Väl tillbaka igen är det någon omtänksam människa, alternativt någon som tror att däck ingår i kretsloppet, som har slängt en massa -däck! Men eftersom de ändå ligger där och skräpar kan de ju få göra lite nytta tänker jag. Därför brukar jag ibland avsluta min runda med att springa fram och tillbaka över däcken några gånger tills jag känner att benen är alldeles slut och pulsen är så där sköntobehagligt hög.

Ur löparsynpunkt är det här det mest perfekta läge jag någonsin har haft på ett jobb. Tänk att snabbt klä om och sen hinna med ett bra pass i skogen under lunchen, den möjligheten har inte alla, men det har jag! Jag uppskattar väldigt mycket att jag har min skog, mina däck och mina stigar.

Det väger inte upp allt, men det gör att även en grå dag i Industriområdet blir lite grönare och soligare!

Nu är det inte långt kvar!!!

Ååååååh vad jag längtar!! Ska bli så kul, så intressant, så jobbigt och så himla BRA!! Nä, jag pratar inte om nåt nytt långlopp, den tiden kommer också, men nu är det tid för andra saker. Jag har nämligen bestämt mig för att göra något som jag så länge velat men inte riktigt kunnat sätta fingret på. Förrän i höstas, och nu är det äntligen dags!

-Jag ska börja skolan!!

Jag har länge känt att jag vill göra något mer. Inte så att jag har en massa tid över som måste fyllas. Det har jag nämligen inte, utan mer att jag vill utvecklas och prova nya vägar. Och eftersom träningen och löpningen med tiden har blivit en allt större del av mitt liv var det naturligt att tänka i de banorna. Jag vill dessutom att den kunskap och den erfarenhet jag har samlat på mig ska komma till nytta. Till nytta för någon annan som vill göra en förändring, en nystart eller bara komma vidare. Jag har därför efter mycket funderande fram och tillbaka, mycket vägande för och emot, och en stor längtan att gå vidare, bestämt mig för att utbilda mig till Personlig Tränare. Beslutet tog jag som sagt redan i höstas och nu är det äntligen dags!!

-Jag ska börja skolan!! Jag ska läsa till Personlig Tränare!!

Förra veckan kom kallelse, schema, litteraturförteckning och annat bra och veta inför skolstarten den 27 mars. Igår köpte jag de första böckerna så nu känns det verkligen att det är på gång.

Jag ser fram emot att få fördjupa mig i det jag älskar, jag ser fram emot att få lära känna mina kurs kamrater och jag ser fram emot att se vilken väg jag väljer att ta efter utbildningen. Jag är så glad över att jag tog detta beslut och jag är så glad att jag vågade. Jag kommer ta vara på den här tiden och suga åt mig all kunskap och all inspiration jag bara kan få. Jag känner mig så glad och tacksam för att jag har en familj som stöttar mig i detta och jag är så glad för att jag har fått möjligheten att göra det jag vill.

-Förresten,sa jag att det ska bli jättekul??

Att inspirera varandra

Det som nästan är roligast med träningen, förutom själva träningen då förstås, är gemenskapen man får med andra med samma intresse. Inte så att jag behöver ha någon att springa med eller nån att ha sällskap med till gymmet.Tvärt om faktiskt, jag föredrar att springa själv och jag går gärna och gymmar själv. Däremot tycker jag att det är väldigt roligt när jag träffar någon jag känner igen när jag väl kommer dit. Att växla några ord, kolla läget lite och kanske få höra om nåt kul pass som jag aldrig testat. Eller få höra någon berätta om ett kul lopp de har sprungit, tips på nån bra löprunda eller nåt annorlunda träningsupplägg. Sånt inspirerar mig jättemycket!

Jag tycker också det är väldigt roligt och väldigt inspirerande när jag själv kan dela med mig så att någon annan får lite ny energi. När nån kommer fram och säger att de har hört att jag har sprungit nåt visst lopp och undrar hur det var. Och sedan kommer tillbaka och säger att "nu har jag anmält mig till min första lopp, för jag blev så sugen när du berättade". Det är verkligen kul på riktigt! Eller för nån dag sedan när jag fick en kommentar på bloggen på mitt 6-timmars lopp i Skövde och personen skriver att "nu fick jag verkligen inspiration att springa lite längre, just nu klarar jag bara 10 min, men det ska bli mer..." då blir jag varm ända in i hjärtat.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur jag springer Ultraintervaller och hur jag har anpassat dem efter mig och min situation. Min egen hemmasnickrade variant helt enkelt! Nån månad senare får jag ett meddelande från en tjej som skriver att hon tyckte detta verkade kul och därmed dragit ihop ett gäng löparkompisar en helg och kört ultraintervaller tillsammans med fika och mat. En riktigt kul dag hade de haft. Jeanette har verkligen uppgraderat mitt upplägg till Ultraintervall 2.0! Det tyckte jag var riktigt häftigt, att hon har tagit "min" ide (som jag säkert själv snott nån gång), och gjort något ännu bättre av. Läs gärna Jeanettes blogg och se hur de gjorde! Kul Jeanette och tack för att du delade med dig.

Själv har får jag inspiration från massa olika håll. Tack och lov har jag lätt att engagera mig i olika saker och tycker att det mesta är ganska kul. Jag försöker alltid ha öronen öppna för att få ideer som jag kan ha nytta och glädje av. Jag tycker det kan vara väldigt inspirerande att läsa olika bloggar. De måste inte nödvändigtvis handla om löpning, men det är viktigt att de är skrivna från hjärtat för att ge mig något. Div träningsmagasin inspirerar mig också, och jag tycker om att läsa och prata med människor som brinner för det de gör och vill göra skillnad.

Jag tycker att det är viktigt att dela med sig - har du gjort nått bra så säg det! Har nån annan gjort nåt bra - säg det också - och gärna två gånger!

Hjälp till att sprida positiva vibbar och hjälp till att skapa ringar på vattnet!

Skövde 6-timmars - 2 dagar efter!

Nu, med lite drygt två dygns perspektiv på mitt fantastiska lopp i Skövde i helgen tänkte jag försöka mig på att teckna ner min upplevelse. Med risk för att detta låter som en väl tilltagen efterkonstruktion kan jag ärligt säga - jag hade roligt varenda minut och vartenda steg!

Men tillbaka till lördag förmiddag. Vaknade tidigt efter en natts hygglig sömn. Inte toppenbra, men helt okej, har sprungit lopp på betydligt färre timmar än så här så det borde funka. Vi konstaterade redan när vi drog isär gardinerna att det BLÅSER. Och det såg inte ut att vara någon liten lätt bris utan mer av modellen storm, eller möjligen stark kuling. Säkert från norr dessutom. Jag som är så rädd att frysa packade genast ner några extra tröjor i ryggan, bara för säkerhets skull.

Strax före 10 anslöt vi till lämmeltåget av sammanbitna och lätt nervöst fnissiga löpare på väg till start. Kunde konstatera att blåsten var hård...
Startskottet gick prick 10 och jag och kanske tvåhundra till sprang i väg. Eller sprang var det förresten inte så många som gjorde, vi mer joggade, eller lufsade iväg lite lugnt. Ska man klara 6 timmar kan man inte dra på för fullt, det sitter djupt fastpräntat i förnuftet. Första, andra, tredje varvet höll jag lite koll på klockan, mest bara för att det inte skulle gå för fort. Fram till sjunde varvet höll jag dessutom koll på hur många varv jag hade sprungit. Sen tyckte jag att det blev lite overload i hjärnan av dessa två saker att hålla ordning på. Jag kände dessutom att jag hade bra koll på farten och övergick till att springa på känsla istället. Mycket skönare och mer avslappnat!

Efter första timmen fyllde jag på med lite sportdryck och några chips. Sen fortsatte jag att äta eller dricka något litet vartannat varv. Just äta och dricka var en av de saker jag var mest bekymrad över innan loppet för jag vet ju hur viktigt det är att börja fylla på tidigt. Men jag tycker det är svårt, så jag väntar ofta alldeles för länge. Och när man känner att krafterna börjar ta slut är det näst intill omöjligt att komma igen så att inte tappa för mycket energi är väldigt viktigt. Kanske rent av avgörande.

Första timmarna gick av bara farten, kroppen kändes bra och benen var förvånansvärt pigga. Jag passerade halvmara på strax under 2,5 timme med mycket krafter kvar vilket kändes lovande. Kilometer lades till kilometer och till slut hade jag sprungit i 3 timmar och ytterligare en stund senare i 3 mil. Jag höll ett halvt öga på klockan nån gång, mest bara för att kolla att jag var med i matchen. Kroppen känns fortfarande stark och jag förvånades av att det inte började kännas långtråkigt. Jag menar, en varvbana på knappt 1500 m runt en park, hur kul kan det vara? Man borde ju tappa motivationen nånstans längs vägen, det var i alla fall jag beredd på. Men timmarna och kilometrarna bara sprang iväg. Ja, ja jag vet att humornivån blir lite påverkad efter ett tag...

Jag passerade maraton på kanske 4:40, jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag vet att jag konstaterade att jag hade bra med tid att nå mitt mål. Mitt mycket inofficiella mål på 50 km. I min fantasi hade jag tänkt att kanske, kanske om jag har en bra dag, då kan jag kanske nå 50 km. Jag har tidigare sprungit 50 km på 5:50, så det var inte omöjligt visste jag, men ändå så svårt.

Efter maratonpasseringen började tröttheten komma på allvar, men då var det ju bara 8 km kvar och 8 km har jag ju sprungit hur många gånger som helst. Det är ju verkligen ingenting, det kan jag ju ta i sömnen, baklänges med högklackade skor om det kniper. Och nu hade jag mina väl insprugna Mizuno på fötterna så vad kunde gå fel? Ingenting visade det sig, men jag vågade inte stanna och känna efter av rädsla att inte komma igång igen. Vid varvning 30+ varv nånting stod klockan på 5:45 och jag hade då passerat 51 km. Jag hade alltså nått 50 km på rekordtid och hade gott om tid för ett sista ärevarv innan slutsignalen ljöd. Mitt ärevarv blev dock inte ett riktigt helt varv. Efter 1 km stod mina underbara, älskade ungar och väntade på mig. Jag blev så oerhört glad av att se dem så jag bara struntade i att försöka klämma ur det sista . Min officiella sträcka blev 52,378 km vilket var mer än jag hade kunnat önska!

Min roliga, härliga och jobbiga dag avslutades med en precis lika rolig kväll. På hotellet väntade middag, ett härligt glas rödvin (eller två?!) och sällskap av fina nyfunna löparvänner. Förutom att jag gjorde ett resultat som jag är så stolt över fick vi nya vänner denna helg. Tack Sylvia och Per för jättetrevligt sällskap, vi ses nästa år igen. Eller troligtvis innan dess hoppas jag!

Jag kommer ta med mig denna upplevelsen och veta att jag ännu en gång har flyttat fram min gräns. Min gräns för vad som var möjligt just i lördags. Frågan är var gränsen kommer ligga härnäst?!?

Vad man kan hitta på sin löprunda

I helgen var jag och familjen nere i Småland. Som vanligt var springskorna med, de måste ju också få uppleva lite nya omgivningar.

Det bästa jag vet är att springa tidigt på morgonen. Jag gillar att vara med när allt vaknar. Det är nåt speciellt som jag inte kan förklara med känslan av att vara med och se allt komma igång. Att få vara en del av att nåt nytt börjar kanske.
Hemma kan man uppleva att stan vaknar, springa in mot Stockholm en lördag morgon och se soluppgången över Skanstullsbron, möta de sista nattsuddarna gå hem och se den första trafiken komma igång. Eller springa till jobbet en vintermorgon och se lamporna tändas i fönstren när trötta familjer äter frukost.

Eller som i helgen, långt ut i skogen, långt ifrån stan och liv och rörelse. Bara den härliga tystnaden åt alla håll, tystnaden som jag kan sakna så mycket i vardagen men som jag är så beroende av. Tidigt i söndags morse drog jag därför på mig springkläderna och gav mig ut, före att alla vaknade. Det var lite kyligt och frosten bet i kinderna. Härligt friskt och skönt och naturen visade sig från sin allra finaste sida. Och mitt i det var jag!

Jag sprang sakta och lyssnade på tystnaden och suset. Nån hade sagt att det fanns gott om vildsvin och ett litet öra var spetsat för att höra ifall det skulle komma ett som ville göra mig sällskap. Men det kom aldrig nån och jag sprang vidare i min ensamhet.

Men tillvaron är lustig, efter ett par kilometer, rätt ut i skogen, står en kontorsstol vid sidan av stigen. Den var för all del skogsgrön, men den passade ändå INTE in. Varför i hela världen har någon ställt den där? Kanske nån som ville skänka lite vila åt en trött morgonjoggare?!?

Jag springer vidare och funderar inte mer på stolen. Stigen övergår till liten skogsväg. Efter en bit på lilla skogsvägen hittar jag nästa grej som får mig att kvickna till. Nån har lämnat en gammal skrotbil mitt ute i ingenstans! Varför då??

Strax därefter hittar jag en gammal höräfsa på en äng. Den hör åtminstone hemma i miljön. Kanske att man kan få den att funka, om man kompletterar med en häst? Bilens utsikter verkar vara betydligt sämre. Men ändå, varför står den bara där?

Först tycker jag att dessa lite udda prylar nästan är lite komiska. De är så fel så de blir nästan lite lustiga. En skotbil mitt i skogen, varför kör man den inte till skroten istället? Eller tror man att man ska hämta den nån gång och köra vidare? Knappast troligt.

Sen blir jag lite arg också! På så vackra omgivningar, vad ger en rätt att dumpa en skrotbil? Har vi inte ett ansvar att bevara naturen? Ingen människa kan ju på allvar tro att den ska försvinna av sig själv. Den kommer ju stå där för alltid, den kommer inte multna ner och bli ett löv eller så. Eller tror man att om man ställer den tillräckligt långt in i skogen så syns den inte och då finns den nog inte mer? Oavsett hur tanken gick så är den fel, fel, fel! Man lämnar inte skrot ute i skogen, oavsett vad!

Måste släppa detta. Jag vill inte att min irritation ska förstöra min i övrigt härliga morgon. Allt annat var ju så perfekt. Kilometrarna går, eller springer, och till slut är jag tillbaka igen. Känslan jag väljer att ta med mig hem är den där sköna, när man känner att man har gjort nåt bra och att hela dagen finns kvar. Det är den känslan jag väljer, inte skrotkänslan. I hallen möter jag lilla dottern som undrar om jag vill ha frukost.
Och jag vill!