tisdag 28 mars 2017

Usch, vad tungt!!

Vissa rundor borde kanske aldrig springas? När man redan innan känner att huvudet är slut och att kroppen om möjligt är ännu slutare. När man känner sig så trött på alla plan så att hela organismen säger nej. Och ändå gör man det. Ger sig ut.
I kväll var en sån kväll. Jag var så trött, så slut, både mentalt och även fysiskt. Inte så konstigt kanske efter de senaste veckornas turbulens och oro. Allt har blivit lite lugnare, och då, när den får, slår den bedövande tröttheten till. Tidigare fanns det ingen plats för den, men nu har den tagit ett beslutsamt grepp om mig. Och den kommer nog att stanna ett tag kan jag tro?!

I vilket fall. Jag tänkte att en stilla löprunda kanske skulle göra gott. Det mesta brukar bli bättre efter en löprunda. Det är alltid svårast innan. Och så vidare.... Men inte ikväll. Jag var precis så trött som jag egentligen visste att jag var. Benen som klumpar. Det var bara första kilometern som var lätt, för då går det nedför. Att kalla det för löprunda är verkligen att ta i, mer lufsa, gå eller kanske bara ta sig fram. Hade inte ens lyckats bli varm innan jag efter 6,5 km var hemma igen. Trots att jag hade både ullunderställströja och vintertights i 8 graders värme.

Detta tillhör verkligen inte vanligheten. Jag brukar alltid hitta känslan, om inte annat när jag kommit hem. Men idag var det bara tungt. Det som lyste upp hela den miserabla rundan var att det var premiärturen med mina nya springskor. De har stått i garderoben ett tag och väntat. Jag köpte dem på rea i vintras, minns inte riktigt vilken modell det är, mer än att det är nån jag aldrig tidigare provat. Jag har väntat på att det skulle bli torrt ute och sen har jag nog glömt bort dem lite. Tills idag.


Och de kändes faktiskt verkligen jättebra! Bra studs, lagom med dämpning och plats för hela foten. Bara en sån sak. Hade jag haft lite mer kraft i benen tror jag känslan hade varit som att studsa fram. Jag kunde ana en sån känsla, långt där nere under kroppen. Kanske finns det hopp i alla fall?

Nu, ca en timme efter avslutad runda, nyduschad och med en smothie i handen har jag nästan skakat av mig känslan av misslyckad runda. Tänker att det måste ha varit nån mening med den? Om inte annat fick jag ju lite frisk luft. Och kanske måste jag inse att just nu kommer det inte bli några stordåd i löparskorna. Nu får det mer handla om att finnas, må så bra som möjligt och att ta hand om mig och familjen. Stordåden får nog helt enkelt vänta!


tisdag 21 mars 2017

När förutsättningar förändras

Ja. Ibland händer det. Det kommer in ovälkomna, oinbjudna och icke önskvärda moment i tillvaron. Just nu är allt lite upp och ner och vi tvingas ändra och prioritera om. Det tillhör livet, men just nu är det lite rörigt. Både i huvudet och runt omkring.
Och oväntade saker händer ju. Då måste man hantera det. Men hur, tänker jag?

Kanske genom att skriva en priolista? Vad som måste göras, vad som bör göras, vad som kan vänta till senare och vad som faktiskt inte behöver göras alls. Det finns faktiskt en del sånt märker jag. Sen finns det saker som inte måste göras i betydelsen överleva, men som ändå är viktigt för att må bra. Till den kategorin hör löpningen. Eller åtminstonde någon träning. Men allra helst löpning.

Inget är som löpning. Finns inget som kan rensa huvudet så som löpning. Få mig att tänka klarare. Få mig att bli piggare. Starkare. Gladare. Känna att jag lever. Gärna i skogen. Gärna längs en sjö. Men huvudsaken är att jag får springa. Ensam. Behöver inget sällskap när jag springer. Då vill jag vara ifred och låta tankarna flöda fritt. Känna att det är jobbigt, svettigt, tröttsamt, monotont och alldeles, alldeles underbart.

När jag kommer tillbaka är jag kanske inte en ny människa. Men i allafall en förnyad människa. Med mer energi, mer kraft och mer ork. Löpningen har gett mig så mycket. Och nu ska den få ge ännu lite mer. Och det vet jag att den kommer göra!

Om en stund ska jag åka och hämta unga dottern i skolan. Då kommer det inte finnas plats för grubblerier. Då ska vi bara skratta och busa. Hela kvällen. Och i morgon är en ny dag. Vem vet vad den kommer föra med sig!?!


lördag 11 mars 2017

Skövde 6-timmars - I år bara i tanken!

Idag är en väldigt speciell lördag. Inte bara för att solen skiner, det droppar från taket och att trädgården är full av snödroppar. Och egentligen är den väl inte så speciell i år, som den har varit tidigare år, egentligen.

Den här lördagen är det Skövde 6-timmars. Och jag är inte med! De senaste åren har jag sprungit, men av flera skäl valde jag bort det i år. Dels har jag löptränat för lite, men framför allt så disputerade en av mina bästa vänner igår och vi var bjudna på hennes fest. Gissa vilket som kändes viktigast, ett lopp eller kompisens stora dag? Inget svårt val alls!!

Men ändå har jag liksom lite svårt att släppa Bolognerskogen i Skövde. Jag springer med, fast i tanken. Jag inser att just nu är det 1 timme och 15 min kvar tills klockan ljuder och loppet är slut. Då bör man ha planerat så att man har passerat varvningen ganska nyss, annars får man vänta så länge innan Reima kommer med mäthjulet för att fastställa den exakta sträckan. Det brukar vara iskallt att bara stå och vänta. 

Såhär långt in i loppet, när man sprungit i knappt 5 timmar, brukar man vara ganska trött. Man börjar inse att det snart är slut och därmed kommer tröttheten mer påtagligt. Första året jag sprang hade jag många mil i benen innan loppet, och sprang länge innan det började bli trögt. Jag minns att när jag passerade halvmara sträckan, var allt fortfarande bara kul, och jag hade mycket ork kvar. Det året hade jag kraft kvar ända in i slutet och hade vi kunnat fortsätta en timme till hade jag klarat det. Många var rejält trötta, såklart, men jag malde på och höll farten bra och plockade placeringar hela vägen. 

Förra året hade jag inte sprungit lika mycket innan, och kände redan från början att det här kommer bli en lång dag. Det blev det också. Inte ett steg gick av sig självt. Men på nåt sätt går det, mycket tack vare alla andra deltagare. Och det är väl det som är det roliga med just varvbanor, att man träffar på samma personer hela tiden och till slut känner man varandra litegrann. Man hejar, uppmuntrar och ger varandra stöd när det behövs. Det är kul! 

Man kan ju så här i efterhand fundera lite på hur man ens klarar, eller tycker att det är kul, att springa i sex timmar, runt runt på en varvbana som bara är typ 1,5 km. Svaret på det är nog just att man träffar så många likasinnade och att man gör detta ihop på nåt vis. Det är nog det som är speciellt med just varvbanor. Första året funderade jag på hur jag skulle klara det mentalt, det borde ju bli ganska långtråkigt till slut. Men så blev det aldrig, vi hade så kul längs vägen så tråkigt blev det aldrig.

Det som också är kul är festen som är efteråt. Då samlas alla som vill på hotellet där nästan alla bor och äter, tar ett välförtjänt glas vin och bara pratar om hur det kändes i just den backen på 34.e varvet eller hur det kändes efter att ha passerat marathon eller något annat som bara är intressant för en insnöad och trött 6-timmarslöpare.

Vi får se, nästa år är en ny chans, jag kanske springer då igen!? Eller så hittar jag nåt annat lopp som jag vill testa på. Till att börja med ska jag simma Vansbro, sen får vi se!

Vill man läsa mina race reports hittar man de här:
Förra årets lopp, 2016
6-timmars premiär, 2015


Några bilder från Bolognerskogen, en vacker höstdag för ett par år sedan.

 





tisdag 7 mars 2017

Sri Lanka - Ur en upptäckslöpares ögon

Det lät ju pretatiöst måste jag säga. Upptäckslöpare!
Fast det är lite så jag känner mig när jag är ute och springer på nya platser. Och nu är det många år sedan jag reste någonstans utan att packa ner springsakerna. Det är nåt speciellt med att ge sig ut och springa när man är ute och reser. Man vet inte vart man ska, vad man kommer att får se, om man ska hitta en bra runda eller om man får ta samma väg tillbaka, eller om det över huvudtaget funkar att springa. 

Just i detta fallet var kanske det sista det jag funderade mest på. Skulle det alls funka att springa? Det var över 30 grader varmt, högsta möjliga luftfuktighet och små vägar, proppfulla med allt, utom just löpare. Definitivt inte de bästa förutsättningarna för ett personbästa, men för att upptäcksspringa brukar trots allt det mesta funka. Så även här! 

Min första runda på vår resa på Sri Lanka sprang jag ihop med min sambo. Vi hade inte kollat ut nån runda på nån karta, utan sprang helt enkelt bara ut och följde den lilla vägen utanför tills den mynnade ut i en större väg. Den vägen var alldeles för mycket trafik på och kändes allt annat än lämplig för fotgängare så vi sprang helt enkelt tillbaka en bit, och hittade sedan en annan väg. Vägar som vi aldrig hade hittat om vi inte vågat ge oss ut. På de små korta 5 km som vi var ute kom vi förbi stora fina hus, små trasiga hus, en skola, några butiker, en järnväg, en lös ko, miljoner lösa hundar, snälla människor som hälsade och vinkade åt oss och massor av annat. Man kommer så nära när man springer. Är så närvarande. 
Våra nästkommande rundor var ungefär likadana, men allteftersom vi lärde oss trafiken, blev det alltmer avslappnat att springa. Ända tills det vid ett tillfälle rusade ut två hundar och ställde sig 1cm ifrån mig och började tokskälla. Jag som är lite lagom hundrädd i vanliga fall höll bokstavligen på att dö. Till slut fattade de att vi inte ville leka, attackera eller göra något illa så de drog sig tillbaka och la sig i skuggan igen. Pust! 

Efter en vecka i Negombo, strax norr om huvudstaden, var det dags att packa väskorna och bege oss söderut. Trots att Sri Lanka är ett litet land, var det ganska annorlunda i södern. Långa paradisstränder, vajande palmer och ett annat lugn på nåt vis. Mer turister, absolut, men de stora höga hotellkomplexen fanns inte utan man bodde på pyttesmå hotell, guesthouses osv. Turismen var en del av samhället, men tog inte över, vilket var skönt.

                           


Vägarna var större och bättre, vilket inte nödvändigtvis var bra ur löparsynpunkt. Trafiken var lite hårdare och det kändes inte speciellt lockande att ge sig ut att springa bland bussar och tucktuckar. Det blev ett par korta turer längs stranden i hop med dottern, som har för mycket spring i benen för att ligga still nån längre stund, innan jag hittade en bra gångväg. Där körde inga bilar, nåt mopedliknande kanske, men inga bilar. Gångvägen var precis platt och gick längs med järnvägen. Tämligen lättsprunget med andra ord, något som var ganska skönt i värmen. Vem behöver långa backar i typ 30 graders värme? Jag och dottern sprang gångvägen tillsammans ett par gånger. Det blev inte så långt, jag hade lovat att vi skulle vända så fort hon ville. Jag tycker hon orkar bra, bara man tar bort pressen och låter henne bestämma takten. Första rundan blev 3 km och andra blev 4. Inte så illa av en 12-åring i den värmen!

                                 


För egen del hann jag med ytterligare några rundor tidigt på morgon, innan det blivit så varmt. Då var jag ute själv, medan familjen sov. Det är verkligen nåt speciellt med att springa på morgonen. Jag älskar att se saker vakna. Se barnen komma ut ur sina hus i fina vita skolkläder, se tanterna sopa bort nedfallna blad och skräp utanför husen och se handlarna plocka fram frukt och grönsaker inför dagens kommers. Och när jag kommer tillbaka har alla vaknat och det är dags att gå och äta frukost. En dag som börjar så, kan bara inte gå fel!

                                 


Sista dagen skulle vi ge oss ut en sista gång, men det hade redan blivit så varmt så vi helt enkelt inte orkade. Jag och stora flickan valde i stället en powerwalk längs med stranden. Barfota i vattenbrynet pratade vi om allt möjligt, hur härligt vi haft det och hur skönt det nog skulle bli att komma hem igen.

                                  

Nu efter knappt två dagar hemma ser jag tillbaka på vår resa med ett stort leende. Ur ett löparperspektiv är kanske inte Sri Lanka det bästa valet, det är helt enkelt svårt att få till några vettiga rundor. Men ur alla andra perspektiv är det helt perfekt. Varmt, vackert, vänligt - och alldeles, alldeles underbart!