Nu slår vi distansrekord!

Att slå sina distansrekord är bra häftigt! Att cykla längre än man nånsin gjort tidigare, eller att springa längre än man trodde man kunde. Men nåt som är kanske nästan ännu roligare är att få vara med och bidra till att någon annan gör det. Och förra veckan fick jag vara med om det två gånger. TVÅ gånger, fattar ni?!

Tillfälle nr 1: Jag brukar nångång ibland när andan faller på ta cykeln genom Södertörn ner mot Nynäshamn. Beroende på vilken väg man tar blir det mellan 5 och 7 mil. Min kompis som nyligen köpt en ny superfin cykel med blommig ringklocka var lite sugen på att testa den lite ordentligt, varpå jag var snabb att föreslå att vi kunde cykla till Nynäs. Hon var lite osäker eftersom det från början är ganska långt, och jag dessutom tyckte vi skulle ta den långa vägen som är absolut finast. Men hon är en tuffing, bangar inte för att försöka, även om hennes längsta tidigare var nånstans runt 3 mil. Så vi körde iväg, med matsäck, mellanmål och extrakläder ifall det skulle bli regn. Men det blev inget regn utan vi malde på, km efter km.

Dramatisk himmel över Södertörn

Och vi kom fram!! Körde lite fel i Ösmo och så lite fel i Nynäshamn också för säkerhets skull, så när vi stannade cyklarna vid tåget för att ta en kaffe hade vi hojat över 72 km. Kompisen var jättenöjd och det var jag också. Så bra jobbat att cykla så långt! Och så himla kul att jag kunde vara med och bidra till veckans första rekord.

Tillfälle nr 2: Nästa kompis brukar jag träna lite allt möjligt ihop med och hon bangar inte heller för så värst mycket. Hon är råstark och skulle kunna slå ner mig alla dagar i veckan. Eller spöa mig i vad som helst faktiskt. Marklyft, knäböj eller bänkpress spelar nog ingen roll. Jag lovar, hon är grym! Men löpning är hon ganska ny på, så där är jag (än så länge!) lite starkare. Vi hade sprungit lite ihop tidigare, och sett att det fanns ett milspår i skogen. Det var jag lite sugen på, och dessutom tyckte jag det kunde vara en passande utmaning för kompisen. He he... 

Och hon hängde på, det visste jag att hon skulle göra. Efter tre km tyckte hon att det var lite jobbigt, att benen kändes som typ stockar. Hon hade kört ben på gymmet dagen innan... Då påminde jag henne om att det var ca 7 km kvar, och då kom pannbenet fram. Nästa gång det var jobbigt sa jag att hon nog inte skulle klara att springa 10 km. Då brann det till ordentligt vill jag lova, då kom tävlingsskallen fram på riktigt, och hornen började växa. Och såklart klarade hon hela sträckan, knappa 10 km klockade vi in på. Hon var supernöjd och jag var nästan ännu nöjdare.

Härliga skogar att springa i.

Dessutom är jag rätt nöjd med att jag har några kompisar kvar överhuvudtaget. Så som jag utsätter dom menar jag. Nu måste jag bara tänka ut nästa offer. Om det inte är nån som anmäler sig frivilligt såklart:-)

Grövelsjön - I backspegeln

Jaha, då har vi varit hemma någon dag, hunnit tvätta, fixa lite i trädgården och hunnit smälta upplevelsen lite från årets sommarfjällresa. Såhär med någon dags perspektiv känns det rätt ok även om veckan faktiskt inte var speciellt lyckad. Att det inte var så lyckat beror inte på något sätt på resmålet, Grövelsjön var lika härligt som alltid, vi har varit där många gånger nu. Men, som jag skrev i mitt förra inlägg så var stora dottern sjuk typ hela veckan. Det blev alltså ganska långt från hur vi hade tänkt oss det hela... Men men, nu ska jag inta fastna i sjukdomsträsket, har varit tillräckligt ledsen för det redan, utan nu väljer jag att skriva om det som var bra under veckan. Och det var faktiskt väldigt mycket!!

Veckans längsta vandring gjorde jag ihop med unga dottern. Vi tog bilen till Storsätern och gick därifrån först genom skogen innan vi kom upp på kalfjället för att till sist komma till Silverfallet som var målet för dagen. Väl där missade vi nästan själva vattenfallet. Vattennivån var så låg, så det som brukar vara ett ordentligt fall var mer som en liten stråle. Ja, jag överdriver en aning men inte mycket... Ganska komiskt i alla fall att man nästan kan missa ett helt vattenfall. Därifrån var det sedan inte långt fram till renstängslet i gränsen mot Norge. Naturligtvis ville dottern ta en sväng över i grannlandet, när vi ändå var så nära. Hon kröp därför helt resolut under stängslet och så var vi i olika länder! 

Dagens vandring blev strax över 11 km och det var en rejält trött men mycket nöjd 9-åring jag hade med mig hem.

En av målen med resan var också att springa en del i fjällen, något som de senaste åren nästan har blivit ett måste på sommaren. Finns liksom inget som slår fjällöpning. Det är nåt speciellt, med vidderna, nåt speciellt med den orörda naturen och den stora ödsligheten. Kanske för att det är så annorlunda mot den natur jag är van vid hemifrån? I Småland finns inga fjäll, där är också fint, underbara skogar, bäckar, gärdsgårdar och stenmurar. Men absolut inga fjäll. 

Tre ordentliga löppass blev det under veckan och många höjdmeter in på kontot. Löpningen blev helt klart något av veckans höjdpunkt!

Mot slutet av veckan var stora dottern så pass pigg så hon orkade sig ut lite. Inga långvandringar, långt därifrån. Men ändå ut i luften, få insupa lite av miljön, fjällen och naturen. Vi tog ett par kortare turer och passade även på att fiska lite. Fångsten blev dessvärre tämligen obefintlig, så istället för nyfångad fisk fick det bli pannkakor till lunch. Inte så illa det heller, allt smakar underbart när det tillagas ute.

Ska jag summera veckan var det ändå en bra upplevelse, vi fick mycket tid tillsammans, vi spelade mycket spel, vi pratade och jag stickade. Jag fick även träffa min kusin som också befann sig i krokarna just då. Jag fick mycket tid med barnen, var för sig, och jag fick springa i fjällen med mannen. Nu har vi två semesterveckor till, alla är friska, och vi har flera roliga utflykter som väntar. Det blir aldrig som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå. 

Hoppas ni har en skön sommar!

En annorlunda fjällsemester....

Tja, vad ska man säga?! Familjen befinner sig på fjällsemester, något vi alla har längtat efter väldigt länge. Vi har packat trangiakök, vandringskläder, frystorkad mat, löparkläder och allt annat som behövs. Sen, av nån anledning kände jag att jag nog borde ha en stickning med mig. Kanske inte det man brukar ta med på fjällsemester, men ändå...

Och såklart, är det nåt i packningen jag kommer ha nytta av den här veckan så är det nog just stickningen. Själv är jag fortfarande inte helt frisk efter att ha haft feber och halsont under veckan som var, men räknar med att vara fit for fight till imorgon. Men så idag, första dagen i fjällen, vaknar såklart stora flickan med feber och halsont. Hon ligger fn nedbäddad i sängen och sover, jag sitter och stickar, medan resten av familjen är ute och vandrar. Just nu känner jag mig bara så trött. Ska det aldrig ta slut?!? Ni som följer min blogg vet vad vi har tampats med under våren, och även vilka semestrar vi haft tidigare... Det är länge sedan vi var ute på nåt utan brutna armar eller ben, influensa eller annat som gjort att halva familjen fått stanna hemma. Vi hade behövt lite medvind, lite möjlighet att samla krafter. Och stora flickan som har det så jobbigt ändå just nu, hon som längtat mest av alla efter att komma till fjällen, det enda hon ville göra på semestern. Hon om någon hade behövt att få koppla av och bara njuta. Och så är hon sjuk..... Gahhh!

Ush, vad gnälligt detta blev, känner jag. Måste ta mig samman och fatta att det inte alls är synd om mig. Jag sitter i en varm stuga, har godis i närheten, har min familj med mig och har bunkrat upp med jättefint garn som kommer räcka hela veckan. Sämre kan man verkligen ha det, måste bara ställa in mig lite på att det blir på ett annat sätt. Och har vi tur, blir hon frisk så att vi i alla fall kan ta lite kortare turer allihopa. 

Tills dess får jag glädja mig åt min stickning, lite löpning på egen hand och lite vandring med unga dottern. Ja ja...

Dagen efter dagen V - V som i Vansbrosimningen!

Jag sitter här och begrundar mina bedrifter på Vansbro simningen igår. En lång dag blev det, upp kl 4.30 för att ta bussen till Vansbro, hämta startkitet, kolla sportmässan lite, ta sig till start, byta om, simma, byta om igen, äta och så bussen tillbaka. Hemma kl 21.30. Idag är jag lite trött, inte för simningen för den var det minst jobbiga, utan mer för att det blev en väldigt lång dag och mycket bussresa.

Startbron

Simningen kändes förvånansvärt lätt. Eftersom det var första gången visste jag inte riktigt vad som väntade, men det kändes ändå liksom lättare än jag trott. Mindre strömt, mindre kallt, mindre långt. Helt enkelt var det bara lättare. Sen det klart, jag tog det ju lugnt, visste inte riktigt hur det skulle kännas framöver. Så jag väntade hela tiden på att det skulle bli tokjobbigt och att jag skulle behöva de där extra krafterna. Men det kom aldrig. Ska jag simma nån mer gång ska jag trycka på lite mer, satsa lite hårdare och kapa lite tid. Fast å andra sidan, vad spelar det för roll, jag är ingen simmare utan gör detta bara för kul. Och det var roligt. Roligt att ha gjort det, och roligt att göra det ihop med min kompis Sara, och roligt att träffa en massa andra glada simmare i och utanför vattnet. 

Jag och Sara precis innan start

Jag summerar upplevelsen med några reflektioner och några lärdomar till en ev nästa gång:

* Det var inte så trångt som jag hört att det skulle vara. Visst, man stötte till varandra ibland, men inget farligt och inget blodvite uppstod. Alla får plats. Det är en älv.

* Det är vettigt att simma bakom någon, åka lite snålskjuts ibland. Ibland känner man att nån simmar bakom en själv, man hjälps åt.

* Ha inte för mycket packning med, plastpåsarna man får är inte så stora.

* Det är inget vidare publiklopp, antar jag. Man simmar ofta långt ifrån kanten och det enda man ser är små guppande badmössor. Borde vara nästan omöjligt att följa någon.

* Är det kallare i vattnet är det nog vettigt att smörja i händer och fötter med ullfett. Igår var det inte kallt och det räckte gott med vaselin.

* Ha gärna ett par gamla sockor på fötterna som du tar av och slänger precis före start. Vägen från klädinlämningen till start var full med vassa, elaka, småstenar.

* Det vore bättre om man kunde simma. Alltså på riktigt och inte bara tantsim även om typ 90% runt mig tog sig fram just så. Men det vore nog roligare om man kunde glida, crawlandes genom vattnet.

Fast det var roligt ändå!

Dagen före dagen V - V som i Vansbrosimningen!

Jag har just nu lite svårt att fokusera. Håller på att packa en enda liten väska för att ta mig tur och retur Vansbro i morgon för att för första gången simma Vansbrosimmet. Det kryper lite nervöst i kroppen på mig, så där som det alltid gör innan ett lopp.

Jag går till packningen, lägger fram en sak, tar en sväng ut i köket för att kolla läget lite, tillbaka och lägger fram nåt ytterligare, ut på verandan och kolla vädret och sådär håller jag på. Det som kunde ha tagit typ 15 min har jag hållt på med i en timme, och jag är bara halvfärdig. Och nu satt jag mig visst och skrev också, mitt i allt. 

Det är nog inte (bara) själva simningen som snurrar i mitt huvud, utan praktiska sker av alla slag. Var ska jag lägga mina grejer, kommer jag att frysa om fötterna, finns det nån speciell inlämningsplats för värdesaker typ mobiltelefon, hur ser det ut där bussen stannar och you namn it. Det finns mycket att fundera på så här dagen före. 

Löplopp är jag van vid, där vet jag hur det brukar funka. Men det här känns annorlunda. Fast vad tusan egentligen, principen borde ju vara exakt den samma?!? Om man ska springa eller simma borde ju kvitta. Det praktiska runt om kring må ju vara ganska samma. Såhär håller jag på varje gång! Oroar mig lite, tar mig samman, plockar fram lite, oroar mig lite till. Och till slut, bestämmer jag mig för att nu får det vara klart. Nu blir det inte bättre även om jag oroar mig lite till eller packar fram en sak till. Till slut är det liksom klart. Färdigt. Antagligen är det här ett sätt att komma in i tävlingsmood, att tagga till och ladda upp. 

Hur brukar ni känna innan ett lopp? Vad gör ni för att förbereda er?

Nu får det vara klart, nu ska jag vila mig i form resten av dagen!

Nu är det en rolig tid - nästan hela tiden!

Nu händer det roliga saker hela tiden! Hinner nästan inte avsluta en kul grej innan nästa knackar på dörren.

Helgen tillbringade jag och mannen i Borgholm, ensamma utan barnen. Vi älskar våra barn, men ibland är det skönt, eller rentav livsavgörande att få vara lite ifred. Särskilt efter denna våren och vintern kändes det riktigt skönt att få checka ut och bara få vara. Dessvärre var inte vädret riktigt med oss, de hällregnade de två dygnen vi var där, så det blev en lite annorlunda Ölandsvistelse än vi tänkt oss. Men det gjorde inte så mycket, vi hittade på roliga grejer ändå och hann även med två ordentliga löprundor i regnet. Kändes riktigt bra att springa tillsammans, det blir inte så ofta när vi är hemma. Så skönt att springa när luften är full av syre. Båda rundorna gick riktigt snabbt, för att vara mig alltså, och jag kände kraften i benen igen. Det var länge sedan! 

Dyngsur men ruskigt nöjd!

Ser nu fram emot mina tre semesterveckor som garanterat kommer ägnas en hel del åt löpning. Och åt cykel och vandring och andra uteaktiviteter såklart!

Men först ut, redan till helgen -Vansbrosimningen!!

Det har jag aldrig gjort tidigare så det känns spännande och kul på alla sätt. Min kompis befinner sig redan i Dalarna och jag åker dit till helgen och möter upp. Har såklart inte simmat så mycket som jag borde innan, men vad tusan, hur svårt kan det vara!? Medströms i två km, då ska jag bara glida med och styra mig fram mellan andra tantsimmande simmare, ha ha. Sen motströms sista km, då får jag väl koppla in pannbenet och muskelkraften och allt möjligt annat och kämpa på kan jag tro. Men alltså, det borde ändå bara vara en km som är värd namnet!? Ni märker att jag försöker avdramatisera det hela lite hoppas jag...

Under veckan kommer jag som vanligt köra passen på gymmet, som tack och lov inte är alltför många nu när det är sommar, och så kommer jag köra ett par egna pass på utegymmet. Samt i bästa fall en orienteringstävling i morgon. I sämsta fall blir det inget orienterande för egen del, utan bara skuggandes en nioåring. Och det kanske egentligen vore det bästa, att spara på krafterna så mycket det går. Utfall att det första två km trots allt kräver lite mer än att bara glida med strömmen och styra lite?! Hm.....

Lite blandade Ölandsbilder....

Paradisverkstan i Färjestaden

Borgholms slott

På väg hem, då sken solen!!