onsdag 20 december 2017

Där satt den!

Efter en lång tids ökenvandring vad gäller träning och träningsresultat fick jag ett infall att jag skulle köra ett kettlebellpass som jag gett en av mina PT klienter ganska nyligen. Ett mycket enkelt pass, i meningen okomplicerat, alltså inte ojobbigt. Jag gjorde det mest för kul, för att se vad jag utsätter mina klienter för, inte för att jag hade någon större förhoppning om att det skulle bli så bra eller kännas så kul. Men plötsligt händer det, som man säger. Det kändes jättekul och för första gången på evigheters evigheter kände jag mig stark. Det var en mycket ovanlig, men väldigt välkommen känsla. Som en tidig julklapp. Så himla kul, det var jag verkligen värd tycker jag!

Med lite lätt hybris efter det relativt korta, men effektiva, kettlebellspasset fick jag för mig att jag skulle göra ett maxtest i sittande benpressen. Det var länge sedan jag körde den med någon typ av tung belastning så jag visste nästan inte ens vilken vikt jag skulle börja med. Men jäklar vad bra det gick, personbästa på 170 kg. Åsa starkast i världen liksom!! 170 kg är förvisso många som tar, men för mig, med min nuvarande status känns det som världsklass på riktigt. Vilken start på dagen!

Upprymd av mig själv messar jag en av mina bästa vänner för att dela lite glädje. Hon är superstark, alltså riktigt stark menar jag. Typ utomjordiskt stark. Hon tar 240, gaaah!!!! Så mycket kan jag inte ens se framför mig att jag någonsin skulle kunna ta, men 200 kanske?!? Nångång....kanske....
Nåja, 170 är jag mer än nöjd med, det var långt över förväntan, finns gott hopp om mig :-)


Nu vankas det stordåd!

Om någon vill köra mitt kettlebellspass kommer det här: 

Höftlyft
Bröstpress
Dips
Armhävning
Overhead squat
Axelpress
Kettlebell swing

Jag körde 4 varv, 10 reps av varje övning. Tar inte all världens tid, men ger en bra genomkörare av hela kroppen. Enkelt och jobbigt. Gillar!!




Ha en bra dag alla:-)

torsdag 14 december 2017

2017, en tidig årskrönika

Man brukar väl vänta till årets slut innan man skriver självaste summeringen men jag tror jag gör det redan nu. Om det händer nåt sensationellt de sista två veckorna ska jag med stor glädje skicka in ett tilläg. En rättelse.

2017 har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Det går inte att se det på annat sätt. Men naturligtvis har det också funnits fantastiska ljuspunkter, fantastiska höjdpunkter och stora ögonblick. Ögonblick fyllda av lycka, framtid och glädje. De ögonblicken har gjort att året trots allt känns ganska okej vid en  tillbaka blick.

Ni som har hängt med ett tag, vet att det här var året när vår dotter drabbades av ätstörningar. Ett hemskt ätstörningsmonster som tog sig in och som påverkat hela vår tillvaro. Monstret intog en central och näst intill orobblig plats i hennes, och vårt, liv. Det här året har överskuggats av monstrets närvaro och påverkat allt vi gjort.

Året började emellertid bra. Vi hade några fantastiska skiddagar uppe i Järvsö. Där upplevde vi också den värsta kyla jag någonsin känt, -26 grader. Som att kliva ut i en annan värld. Luften stod liksom stilla, den hade väl helt enkelt frusit till is?! Märklig upplevelse för några som oss, som mest är vana vid sydsvenska gråslaskiga vintrar. Utan färg och utan det vackra ljuset som uppstår av kylan. Magiskt vackert!



Redan i februari var det dags för nästa resa, något vi sett fram emot väldigt länge. Nämligen vår resa till Sri Lanka. Vi har i många år prioriterat kortare resor, inom Sverige och inom Europa. Men barnen började bli nyfikna på hur det skulle vara att resa ännu längre bort. Till nån mer tropisk plats, med annorlunda kultur, annorlunda mat och annorlunda liv. I år valde vi alltså bort skidveckan och även några andra saker som vi brukar göra, till förmån för detta paradis. För det var det verkligen! Underbar värme, så god mat, vacker natur, härliga vänliga människor och så mycket att se och uppleva. I 16 dagar var vi borta och hann på den tiden ta oss runt, både längs med sydkusten och inåt landet. Vi badade, solade, paddlade, besökte buddhistiska tempel, kryddodlingar, ananasplantager och framför allt hade vi tid ihop. Tid att prata, skratta och koppla av. Barnen var överväldigade över alla intryck, för dem var det ju första gången de såg något så annorlunda. 


Men alla paradis har en orm. Det var under dessa veckor vi började först började förstå att allt inte stod rätt till med vår flicka. Att hon inte riktigt mådde bra. Att något var annorlunda. Det hela var dock ganska vagt såhär långt, och vi hade trots detta en fantastisk resa. En resa vi alltid kommer att komma ihåg som något av det härligaste vi gjort!






Det var när vi kom hem, tillbaka till vardagen, som livet tog en helt annan vändning. Det vi anat under resan, att vår flicka inte mådde bra, visade sig med all kraft. Hon hade svårt att äta, var väldigt ledsen och mådde riktigt, riktigt dåligt. Vi anade att vi hade med en ätstörning att göra, men kunde inte just då förstå hur mycket detta skulle påverka oss alla. Efter ett par akuta besök på sjukhuset blev hon dock inlagd och fick diagnosen Ätstörning. 

Resten av våren, och egentligen all tid därefter, har präglats av detta monster. Under våren gick hon först inte i skolan alls, men i slutet av terminen kunde hon gå ett par timmar, tre dagar i veckan. Allt i sällskap med oss föräldrar. Vi avbröt fritidsaktiviteter, var hemma från jobbet och anpassade hela vår tillvaro för att stötta henne i detta. Vi hade, och har fortfarande, bara ett enda fokus. Att hon blir frisk och att vår andra flicka också ska må så bra som möjligt i detta. Det andra är inte så viktigt!

Under våren började jag fundera lite smått på att jag ville komplettera min PT verksamhet med någonting mer. Jag funderade på kost och jag funderade på massage. Jag våndades, velade, tvekade och oroade mig. Skulle jag orka, och var detta rätt tid? Men till slut valde jag ändå att anmäla mig till Massageterapeutbildningen som börjar i oktober på Axelsons. Jag vet ju sedan PT utbildningen hur mycket positiv energi jag får av utbildningstillfällena, så detta kanske är precis rätt tid!?

Vi längtade efter sommar och sommarlov och till slut kom så äntligen sommaren. Stora dotterns önskan inför vår gemensamma semester var att få fjällvandra. Att komma till fjällen är viktigt för henne och vi hade redan i våras lovat att om hon bara orkar så ska vi åka. Vi hyrde en stuga i Grövelsjön så att vi skulle kunna göra kortare dagsetapper för att det inte skulle bli för jobbigt. Det här skulle bli riktigt bra! 



Men, så samma dag vi åkte så vaknar hon med feber. Vi tillbringar alltså vår fjällvecka, som hon längtat så efter, inne i stugan med henne. Vi turades om att vara ute med unga dottern, medan den andre var hemma och myste i stugan. I slutet av veckan kunde vi komma ut på lite kortare utflykter allihopa vilket var jätteskönt, men inte blev den efterlängtade fjällveckan riktigt vad vi hade sett fram emot!




Sommaren gick och vi badade mycket. Vi har nära till sjön och kan passa på när solen visar sig. En fantastisk tillgång en sommar som denna, när solen inte är framme så länge åt gången. Och på tal om bada så simmade jag ju Vansbrosimningen också. Jag åkte upp på morgonen, mötte upp min kompis Sara, simmade och tog bussen hem. Och konstaterade att Vansbro simningen inte är så jobbig eller att strömmarna var så starka som jag hade mental beredskap för. Kul att ha testat i alla fall!!




I mitten av augusti var det så dags för min och Katjas resa till Norrland, till Må-bra dagarna i Vouggatjålme.  Som jag hade längtat efter detta och som jag sett fram emot denna resa! Att få vara i stillhet, släppa alla krav, vara i naturen och bara samla kraft. Och vilken resa det blev, så fantastiskt! Under hela hösten har jag tänkt tillbaka på dessa dagar, alltid med värme och alltid med ett leende, de betydde så mycket och gav så mycket. Jag är så tacksam över att jag fick vara med om detta. 



När jag kom hem från Norrland var det dags för barnen att börja skolan igen. Stora dottern skulle börja på full tid, med sällskap av förälder. Hon skulle dessutom äta i skolmatsalen för första gången på nästan ett halvår, vilket kändes som en väldigt stor utmaning. De första veckorna var vi med henne, men därefter tyckte hon att hon kunde klara sig själv. Skolstarten gick alltså mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på och under hela hösten har hon gått i skolan på full tid. Det har varit jobbigt för henne, hon har varit väldigt trött och stundtals väldigt ledsen, men hon har kämpat på med läxor, prov och sin behandling. Vilken fantastisk unge vi har!

I början av hösten körde jag även igång årets andra löpargrupp. Den lilla grupp jag hade i våras hade blivit dubbelt så stor och nu kompletterade jag även med en timme Utestyrka efter löpningen för de som ville. Löpargruppen blev riktigt bra och deltagarna utvecklades väldigt mycket. Någon slog personbästa på lopp och flera uppnådde de mål de satt upp. För mig personligen var löpargruppen en riktig höjdare. Jag fick på riktigt förmedla min erfarenhet och kunskap om löpning på ett helt annat sätt än tidigare vilket var väldigt inspirerande. Att deltagarnas resultat blev så bra var såklart alldeles extra roligt!! 



I samband med löpgruppens avslut i mitten av hösten, drabbades jag av den värsta ryggvärk i mannaminne. Till slut tog väl all press och all oro ut sin rätt kan jag tro!? Hösten fortsatte därför med regelbundna naprapatbesök och rehabträning. Löpning har på ett bra tag nu inte varit att tänka på :(

Höstlovet kom och därmed vår resa till London.  En resa i Harry Potters fotspår kan man säga. Våra Harry Potter galna ungar hade satt samman programmet och det blev både besök på inspelningsstudion och på flera platser runt om i London som är med, eller omnämns i böckerna. Resan blev väldigt lyckad, tack och lov, och både vi och tjejerna är jättenöjda!




Hemma från London fortsätter skadeproblemen, nu kan jag även lägga till en plantar facsiit i höger fot. Så rehabträning för fot, tejpning och mera vila läggs till på göra-listan. Tack för det! 

Och så är vi framme vid idag, dagen efter luciadagen. En dag när det har hänt extra spännande, roliga saker! Saker som gör att det nya året kan börja riktigt bra, om allt går i lås. Jag lovar återkomma så snart allt är klart! Och om det mot förmodan skulle gå åt skogen, har det i allafall varit en rolig sak såhär långt. Nu är ni nyfikna va, he he!

Jag lämnar 2017, ett av de svåraste åren på många sätt, med en känsla av att det kommer att bli bra. Vissa saker kommer ta längre tid och vissa saker kommer gå fortare. 2018 är ett nytt år. På något sätt kommer allt bli bra, det känns så!!




lördag 9 december 2017

Det här var ju jätteroligt!!

Det här var det lustigaste, galnaste och mest komiska jag har läst på länge. En av de stora hälsomagasinen ger oss lagom till jul sina bästa tips på hur man får in träningen i julstöket. Hjääälp, säger jag bara!

Nog för att man ska ta tillfällena till vardagsmotion när de kommer, typ ta trappan istället för hissen, cykla eller gå istället för bilen osv. Men här har begreppet tagits till helt oanade höjder. Eller vad sägs om att göra en burpee samtidigt som man plockar upp en strumpa från golvet, squats när man torkar dörrposten, torka golvet med en trasa under varje fot och hand så det blir en climber, eller skotta snö med samma teknik som en kettlebell swing. Eller kanske allra helst, sätta sig golvet framför tvättmaskinen och göra en situp samtidigt som man kastar in ett smutsigt plagg i taget i maskinen. 

Jag kan ju riktigt se familjens reaktion när jag går fram som en furie med dammsugaren i en rodd, eller när jag knäskurar golvet i en katt och ko rörelse. OMG, säger jag bara. De skulle titta på mig med förfärad blick och undra om jag blivit helt från vettet. Man bör nog vara ensam hemma i så fall. Med neddragna persienner. Annars finns nog viss risk att man får fira jul alldeles själv, inlåst i ett ensamt rum, i en låst korridor, på ett sjukhus med nån sällsynt specialinriktning.

Den sortens julefrid vill man ju inte ha. Hellre då att fira jul ihop med dammråttorna, de bor ju faktiskt också här. Eller hemska tanke, hoppa över ett träningspass, och städa på normalt sätt. Antagligen går det fortare också så man faktiskt hinner både städa och träna. 

Oavsett hur jag nu gör med städningen, så var detta riktigt underhållande läsning. Och så kan jag ju inte låta bli att tänka på om det verkligen är nån som tycker det här är en bra idé, och verkligen gör det. På riktigt? 
Om inte så får man hålla tillgodo med ett gott skratt, för det får man verkligen. Inte så lite värt, bara det.  Och det var säkert själva skrattet, som var poängen! 

God Jul önskar jag alla. Och glöm nu inte att städa ordentligt, ha ha!