torsdag 14 december 2017

2017, en tidig årskrönika

Man brukar väl vänta till årets slut innan man skriver självaste summeringen men jag tror jag gör det redan nu. Om det händer nåt sensationellt de sista två veckorna ska jag med stor glädje skicka in ett tilläg. En rättelse.

2017 har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Det går inte att se det på annat sätt. Men naturligtvis har det också funnits fantastiska ljuspunkter, fantastiska höjdpunkter och stora ögonblick. Ögonblick fyllda av lycka, framtid och glädje. De ögonblicken har gjort att året trots allt känns ganska okej vid en  tillbaka blick.

Ni som har hängt med ett tag, vet att det här var året när vår dotter drabbades av ätstörningar. Ett hemskt ätstörningsmonster som tog sig in och som påverkat hela vår tillvaro. Monstret intog en central och näst intill orobblig plats i hennes, och vårt, liv. Det här året har överskuggats av monstrets närvaro och påverkat allt vi gjort.

Året började emellertid bra. Vi hade några fantastiska skiddagar uppe i Järvsö. Där upplevde vi också den värsta kyla jag någonsin känt, -26 grader. Som att kliva ut i en annan värld. Luften stod liksom stilla, den hade väl helt enkelt frusit till is?! Märklig upplevelse för några som oss, som mest är vana vid sydsvenska gråslaskiga vintrar. Utan färg och utan det vackra ljuset som uppstår av kylan. Magiskt vackert!



Redan i februari var det dags för nästa resa, något vi sett fram emot väldigt länge. Nämligen vår resa till Sri Lanka. Vi har i många år prioriterat kortare resor, inom Sverige och inom Europa. Men barnen började bli nyfikna på hur det skulle vara att resa ännu längre bort. Till nån mer tropisk plats, med annorlunda kultur, annorlunda mat och annorlunda liv. I år valde vi alltså bort skidveckan och även några andra saker som vi brukar göra, till förmån för detta paradis. För det var det verkligen! Underbar värme, så god mat, vacker natur, härliga vänliga människor och så mycket att se och uppleva. I 16 dagar var vi borta och hann på den tiden ta oss runt, både längs med sydkusten och inåt landet. Vi badade, solade, paddlade, besökte buddhistiska tempel, kryddodlingar, ananasplantager och framför allt hade vi tid ihop. Tid att prata, skratta och koppla av. Barnen var överväldigade över alla intryck, för dem var det ju första gången de såg något så annorlunda. 


Men alla paradis har en orm. Det var under dessa veckor vi började först började förstå att allt inte stod rätt till med vår flicka. Att hon inte riktigt mådde bra. Att något var annorlunda. Det hela var dock ganska vagt såhär långt, och vi hade trots detta en fantastisk resa. En resa vi alltid kommer att komma ihåg som något av det härligaste vi gjort!






Det var när vi kom hem, tillbaka till vardagen, som livet tog en helt annan vändning. Det vi anat under resan, att vår flicka inte mådde bra, visade sig med all kraft. Hon hade svårt att äta, var väldigt ledsen och mådde riktigt, riktigt dåligt. Vi anade att vi hade med en ätstörning att göra, men kunde inte just då förstå hur mycket detta skulle påverka oss alla. Efter ett par akuta besök på sjukhuset blev hon dock inlagd och fick diagnosen Ätstörning. 

Resten av våren, och egentligen all tid därefter, har präglats av detta monster. Under våren gick hon först inte i skolan alls, men i slutet av terminen kunde hon gå ett par timmar, tre dagar i veckan. Allt i sällskap med oss föräldrar. Vi avbröt fritidsaktiviteter, var hemma från jobbet och anpassade hela vår tillvaro för att stötta henne i detta. Vi hade, och har fortfarande, bara ett enda fokus. Att hon blir frisk och att vår andra flicka också ska må så bra som möjligt i detta. Det andra är inte så viktigt!

Under våren började jag fundera lite smått på att jag ville komplettera min PT verksamhet med någonting mer. Jag funderade på kost och jag funderade på massage. Jag våndades, velade, tvekade och oroade mig. Skulle jag orka, och var detta rätt tid? Men till slut valde jag ändå att anmäla mig till Massageterapeutbildningen som börjar i oktober på Axelsons. Jag vet ju sedan PT utbildningen hur mycket positiv energi jag får av utbildningstillfällena, så detta kanske är precis rätt tid!?

Vi längtade efter sommar och sommarlov och till slut kom så äntligen sommaren. Stora dotterns önskan inför vår gemensamma semester var att få fjällvandra. Att komma till fjällen är viktigt för henne och vi hade redan i våras lovat att om hon bara orkar så ska vi åka. Vi hyrde en stuga i Grövelsjön så att vi skulle kunna göra kortare dagsetapper för att det inte skulle bli för jobbigt. Det här skulle bli riktigt bra! 



Men, så samma dag vi åkte så vaknar hon med feber. Vi tillbringar alltså vår fjällvecka, som hon längtat så efter, inne i stugan med henne. Vi turades om att vara ute med unga dottern, medan den andre var hemma och myste i stugan. I slutet av veckan kunde vi komma ut på lite kortare utflykter allihopa vilket var jätteskönt, men inte blev den efterlängtade fjällveckan riktigt vad vi hade sett fram emot!




Sommaren gick och vi badade mycket. Vi har nära till sjön och kan passa på när solen visar sig. En fantastisk tillgång en sommar som denna, när solen inte är framme så länge åt gången. Och på tal om bada så simmade jag ju Vansbrosimningen också. Jag åkte upp på morgonen, mötte upp min kompis Sara, simmade och tog bussen hem. Och konstaterade att Vansbro simningen inte är så jobbig eller att strömmarna var så starka som jag hade mental beredskap för. Kul att ha testat i alla fall!!




I mitten av augusti var det så dags för min och Katjas resa till Norrland, till Må-bra dagarna i Vouggatjålme.  Som jag hade längtat efter detta och som jag sett fram emot denna resa! Att få vara i stillhet, släppa alla krav, vara i naturen och bara samla kraft. Och vilken resa det blev, så fantastiskt! Under hela hösten har jag tänkt tillbaka på dessa dagar, alltid med värme och alltid med ett leende, de betydde så mycket och gav så mycket. Jag är så tacksam över att jag fick vara med om detta. 



När jag kom hem från Norrland var det dags för barnen att börja skolan igen. Stora dottern skulle börja på full tid, med sällskap av förälder. Hon skulle dessutom äta i skolmatsalen för första gången på nästan ett halvår, vilket kändes som en väldigt stor utmaning. De första veckorna var vi med henne, men därefter tyckte hon att hon kunde klara sig själv. Skolstarten gick alltså mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på och under hela hösten har hon gått i skolan på full tid. Det har varit jobbigt för henne, hon har varit väldigt trött och stundtals väldigt ledsen, men hon har kämpat på med läxor, prov och sin behandling. Vilken fantastisk unge vi har!

I början av hösten körde jag även igång årets andra löpargrupp. Den lilla grupp jag hade i våras hade blivit dubbelt så stor och nu kompletterade jag även med en timme Utestyrka efter löpningen för de som ville. Löpargruppen blev riktigt bra och deltagarna utvecklades väldigt mycket. Någon slog personbästa på lopp och flera uppnådde de mål de satt upp. För mig personligen var löpargruppen en riktig höjdare. Jag fick på riktigt förmedla min erfarenhet och kunskap om löpning på ett helt annat sätt än tidigare vilket var väldigt inspirerande. Att deltagarnas resultat blev så bra var såklart alldeles extra roligt!! 



I samband med löpgruppens avslut i mitten av hösten, drabbades jag av den värsta ryggvärk i mannaminne. Till slut tog väl all press och all oro ut sin rätt kan jag tro!? Hösten fortsatte därför med regelbundna naprapatbesök och rehabträning. Löpning har på ett bra tag nu inte varit att tänka på :(

Höstlovet kom och därmed vår resa till London.  En resa i Harry Potters fotspår kan man säga. Våra Harry Potter galna ungar hade satt samman programmet och det blev både besök på inspelningsstudion och på flera platser runt om i London som är med, eller omnämns i böckerna. Resan blev väldigt lyckad, tack och lov, och både vi och tjejerna är jättenöjda!




Hemma från London fortsätter skadeproblemen, nu kan jag även lägga till en plantar facsiit i höger fot. Så rehabträning för fot, tejpning och mera vila läggs till på göra-listan. Tack för det! 

Och så är vi framme vid idag, dagen efter luciadagen. En dag när det har hänt extra spännande, roliga saker! Saker som gör att det nya året kan börja riktigt bra, om allt går i lås. Jag lovar återkomma så snart allt är klart! Och om det mot förmodan skulle gå åt skogen, har det i allafall varit en rolig sak såhär långt. Nu är ni nyfikna va, he he!

Jag lämnar 2017, ett av de svåraste åren på många sätt, med en känsla av att det kommer att bli bra. Vissa saker kommer ta längre tid och vissa saker kommer gå fortare. 2018 är ett nytt år. På något sätt kommer allt bli bra, det känns så!!




6 kommentarer:

  1. Roligt och jobbigt! Livet! Med perspektiv (om några år)på det hela så kommer det säkert att känns helt ok

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om några år kommer jag tänka tillbaka och då kommer det jobbiga ha bleknat.

      Radera
  2. Ja vilket år ni har haft. Hoppas att det fortsätter att gå framåt för dottern undre 2018 och att det nya spännande som du antyder något om blir riktigt bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Märta! Ja, det här årets har varit väldigt annorlunda. Tur att det snart är slut, må nästa år bli bättre!

      Radera
  3. Det måste ändå vara en skön känsla.
    Jag fortsätter följa dig i ditt liv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du hänger med i fortsättningen också!!

      Radera