Stockholm Marathon, årets från-sidan-perspektiv

Mitt sociala flöde svämmar i dessa dagar över med inlägg från förväntansfulla, nojiga, glada, skadade, väl förberedda och inte lika väl förberedda löpare. Det känns som att ALLA utom jag ska springa på lördag.

Normalt sett hade jag tillhört denna löpande marathonskara, har gjort det många gånger, så jag vet. För oss som identifierar oss som löpare är detta en stor och viktig vecka. Men, av olika skäl, blir det inget springande i år. Heller, borde jag nästan säga, det är ett par år sedan jag sprang sist. 

Normalt sett hade jag idag tisdag, eller möjligen i morgon, tagit min sista lätta runda för att vara riktigt pigg i benen till på lördag. Jag hade ökat lite på maten för att ha alla reserver fyllda. Jag hade med gott samvete och förväntan tagit ett par träningsfria dagar, och bara väntat in dagen D. Men i år blir det andra bullar! 

Jag ska ju förvisso delta i år också, men på ett annat sätt. Jag ska serva trötta, onda, stela löparben i massagetältet vid Rålambshovsparken. Så förberedelserna i år är mer av slaget fundera på hur mycket olja som kan behövas, hur mycket vatten behöver jag dricka när jag inte ska springa, hur många ben kommer jag att ta hand om, vilken del av dessa ben som kommer vara i mest behov av vård osv. Spännande frågor det också, det ska verkligen bli jättekul. Men ändå, det är jubileum och första året på nya envarvsbanan. Hur kul hade det inte varit att, så att säga, att uppleva detta löpandes? Jag tror det hade varit vääääldigt kul! Men, en viss fot har satt löparplanerna ur spel och jag får nöja mig med att uppleva loppet från sidan. 

Och jag lovar, alla löpare där ute, jag kommer ta väl hand om er. Jag vet hur det känns, jag vet hur långt det är, jag vet exakt hur ont det gör och jag vet hur alldeles, alldeles underbart det är!

Från stark till svag/lat/omotiverad eller bara i behov av lite vila

Funderar lite på hur nära det är mellan att känna sig starkast i världen, allt går som det ska och att alla problem verkar rätt små, till att man känner sig totalt omotivrrad och bara vill sitta på balkongen och softa.

Under hela veckan har jag känt mig stark, inte bara stark som i stark, utan riktigt, värsta superstark. För att nämna några highlights från veckan gjorde jag personbästa i knäböj i tisdags och toppade det senare under dagen med ett personbästa i raka marklyft när jag ändå var på gång. Och igår, onsdag, körde jag kettlebells ihop med en PT klient och var även då superstark och orkade massor i den tropiska värmen. I morse hade jag ett spinning intervallpass och även det med värsta trycket, det gick liksom inte att bli trött. Svetten yrde och vi bara tryckte på. Så himla häftigt!

Detta medflyt hade jag tänkt kröna med ett medeltungt bröstpass nu på eftermiddagen, mellan två PT kunder. Kände mig motiverad och på gång, ända fram till att jag tog på mig handskarna och gick ut i gymmet. Då var det som om nåt hände, kabeldraget liksom bad om att bli lämnat ifred. Skivstängerna också. Och hantlarna verkade inte heller sugna på att bli lyfta. 

Ser två, eller möjligen tre alternativ här alltså:

1. Bita ihop och gå ut och köra och hoppas att det vänder när jag väl är där.

2. Låta bli. Strunta i alltihop. Slösurfa och blogga istället.

3. Sänka ambitionsnivån och köra ett lättare pass. 

Så, ni har väl redan förstått vilket alternativ jag valde? Nr 2! 

Vet inte om jag ska vara stolt över mig själv eller inte, men jag tror att det just idag var bättre att bara låta bli. Det kändes så. 

Men hur vet man när man ska låta bli? Och när man ska ignorera latmasken och istället påkalla disciplin och bara köra? Har tyvärr inget bra svar på det. Har ännu inte hittat nån universalnyckel för denna bedömning. Jag ser ju i min omgivning att har man väl hamnat i "låta bli svängen" är det svårt att ta sig tillbaka, man får liksom börja om från början varje gång. Träningen blir aldrig en vana och därmed blir det inte kul, och det blir ännu lättare att avboka nästa gång. Ond cirkel. Men är man igång och har en rutin, då klarar man mycket större avsteg utan att det blir problem. Det mönstret kan jag se ganska tydligt. Frågan kvarstår nog, när är det läge och avboka och när är det läge att ta tjuren vid hornen trots att det är trögt. Det får nog bli ett alldeles eget inlägg inom kort.

Just idag, för alldeles egen del, kändes det åtminstone nästan rätt att ändra planen. Och så hann jag ju blogga också. Bara en sån sak. 

Men nu, dags att spotta i nävarna och gå ut och ta hand om dagens sista kund. Dags att köra hårt!

Jodå, ibland går det lätt!

Det var idag det hände!

Jag har sprungit!

9,22 km, på en tid som verkligen inte går att flasha med på sociala medier. En snigel i högklackat hade garanterat gjort det fortare, men det spelar ingen roll. Det är inte tiden, och egentligen inte sträckan heller som betyder nåt, utan Känslan. Känslan av att ha sprungit längre än på evigheters, evigheter, känslan av att kunna springa igen och känslan av hur underbart det är att springa slår allt. Det är den känslan jag vill förmedla. 

.

Efter vinterns och vårens otaliga nål behandlingar av foten och vaden har jag nästan börjat tvivla på om jag någonsin kommer kunna springa långt igen. Alltså långt, som i riktigt långt. Kanske, eller snarast alldeles troligtvis, kommer jag att känna av detta nu efter, men just nu känner jag att det är så värt det. Senaste årets fot/rygg/ben bekymmer har verkligen satt sina spår. Nån km här, nån km där har det blivit, men inte nåt som har varit i närheten av nåt riktigt. Och dessutom har det gjort ont, riktigt ont. Kanske inte under själva löpningen så mycket, men efteråt. Gaaah! Den stackars hälen har knappt gått att sätta ner. 

Men nu har jag provsprungit den några gånger, med acceptabelt resultat, och tänkte därför prova om det gick att utöka med några km till. Det är förstås ofattbart långt kvar till tidigare nivåer, men jag måste börja nånstans. Och som det kändes idag, tror jag att det här var nån sorts avtramp, ett startskott, och ett stort steg på min väg tillbaka. Det var liksom idag det hände. 

Min väg tillbaka till ultralöpning förklaras härmed påbörjad!

Saker att se fram emot

Mitt i det härliga solskenet är det lite tungt. Säger bara; Monstret! Ni som följer mig vet vilket monster jag menar. För er mer nytillkomna läsare kan jag bara kort säga att Monstret är vår dotters ätstörning. (Jag har skrivit några inlägg om det tidigare som man gärna får läsa, tex här eller här.)

Ibland, men inte så ofta, är monstret inte så monstrigt. Men oftast, är det just ett stort j-a monster. Och i slutet på veckan och i helgen var det extra, extra allt. Då måste man ta fram alla reservkrafter, och hitta varenda liten sak att glädjas åt, annars känner jag att jag nästan blir ett Monster själv.

Så, därför påminner jag mig om alla härliga, roliga saker som ligger framför mig.

• Födelsedagsfest hos våra tidigare grannar. Har fixat nånstans för tjejerna att vara när vi är borta så om allt går som det ska så blir det här en liten minisemester i Bergslagen för mig och mannen. 
• Sommarens numera nästan obligatoriska fjällresa. Årets höjdpunkt och nåt vi allihopa ser fram emot jättemycket. I år kommer den sannolikt gå till Jämtland där vi ska vandra med tält, ryggsäck och trangiakök. Stanna där vi vill, gå när vi vill. Inte ett måste så långt ögat når, inga tider att passa, ingen press, inga människor och inga krav. Den absoluta bästa avkopplingen.
• Yoga i mitt växthus. Min oas här hemma. Här yogar, planterar, läser, myser och kopplar jag av. Här vill jag ha mycket tid. Helst en stund varje dag
• Min egen resa till min vän Maja för att hälsa på och få uppleva hösten i övre Norrlands inland. Ska bli så härligt och jag längtar så! Att få prata, skratta, vara i naturen och hämta ännu mera kraft.
• Åka till Småland och fira en massa födelsedagar. Det är många i familjen som fyller år ungefär samtidigt och en helg i maj åker vi alltid ner och firar allas födelsedagar. Det blir roligt!
• Många korta, och kanske förhoppningsvis några längre, löprundor. Foten känns tack och lov bättre även om det verkar långt borta med några längre löpäventyr. Men fram till dess att det går, springer jag kort och långsamt och försöker vara nöjd med det.
• Simning i Drevviken. 

Och såklart!! Jordgubbssäsongen närmar sig. Det innebär massor med jordgubbar. Det är verkligen nåt att se fram emot!